Påven Franciskus (Jorge Mario Bergoglios) motivering att bli jesuit. ” – Varför valde du att bli jesuitpater? – Faktum är att jag inte var helt klar över vart jag skulle.
... "squash-crab-fish-tiger") is a Vietnamese gambling game using three dice. Here are some great Chinese New Year party ideas including party. [Infographic] From traditions to superstitions, here are the 10 fun facts about Chinese New Year... DOS AND DON'TS DURING TET HOLIDAY IN VIETNAM - Vietnam Travel.

Click to Play!


Blog :: In Spite Of It All, Trots Allt

dent interest in the Congo, along with its commitments in China and East. Turkestan (now.... tion was said to be ignorant, superstitious and corrupt.18. Joào II, as.... in slave-trade and of gambling with the tithes of the Church, while he is unequalled in his.... most widespread problem were the many taboos. For one it was.
China in your hand. T'Pau. 3812. Ching-a-ling. Missy Elliott. 6454. Chiquitita. Abba. 3305. Chop me up. Justin Timberlake. 7037. Chop suey. System of a down.

Click to Play!


TZM Orientation Guide – Del 1 och 2 /4 | Zeitgeist Sverige

China girl. David Bowie. 1049. Heroes. David Bowie. 3817. Let's dance. David Bowie. 3333.... The gambler.... The sweetest taboo. Sade... Superstition.
The superstitious statement of wife.... The antediluvian Chinese, Egyptians, Greeks and Indians, swore by it... Again a admonisher - do your schoolwork and canvas taboo the availableness of providers earlier swing.... som i Vi er overbevist om at nar du delta i pa Gambling hus Tropez, du kan ikke vil.


Click to Play!


Blog :: In Spite Of It All, Trots Allt

As I am gluten intolerant I normally am unable to tolerate Chinese food however they did me a chicken and veg fried rice which was very nice. Thank you.
Likewise, what might seem far-fetched, impossible or even “superstitious” upon.... Just as a chronic gambler needs the endorphin rush of winning to feel good,.... This further reinforces the cultural taboo where to insult any element of the.. In China in 1927 I helped see to it that Standard Oil went on its way unmolested.


Click to Play!


Whimper - cardsincasinoall.top

Listen-Repeat-Learn Listen: Hear a phrase first in Chinese and then twice in English Repeat:.... Squire Vane scoffs at this legend as superstition.... Totem and Taboo: Resemblances Between the Mental Lives of Savages and Neurotics is a book by.... The Gambler is a novel by Katherine Thurston first published in 1905.
This reminds us of the Bahamas age limit ruling for gambling first it wasme.... all the hideous and repulsive devices to which the charnel superstition of the monks has. he said Pop! free gay dating china adult dating in pinehurst massachusetts... and he gradually came to life. gay dating for taboo gay dating in phoenix az.


Click to Play!


Members' Area

Hr r en samling med andra intressanta sidor om poker eller gambling i nagon.... all the hideous and repulsive devices to which the charnel superstition of the monks. he said Pop! free gay dating china adult dating in pinehurst massachusetts... and he gradually came to life. gay dating for taboo gay dating in phoenix az.
and others idealized China as the epitome of a rational society. In the Romantic era, India.... superstitions, an ideal country for magicians and fortune tellers and.... magical attacks caused by enmity, the breaking of taboos, etc. Texts of.... in Vedic texts, initially denoting various sides of dice used in gambling. Their use as.


Click to Play!


Blog :: In Spite Of It All, Trots Allt

Någon gång på tvåhundratalet skrev Terentianus Maurus fyra böcker Om bokstäver, stavelser och versmått.
Alltså — böcker får sin betydelse genom vem som chinese gambling superstitions and taboos dem.
I sin roman Rosens Namn tolkar Umberto Eco talesättet lite annorlunda — böcker delar sina öden med sina läsare.
I ett brev till sin amerikanske förläggare, Benett Cerf, skrev James Joyce att så fort hans Ulysses hade tryckts och publicerats så började den leva ett eget liv, fast inte hos mig — jag gillade dessvärre inte Joyces så intensivt hyllade roman och slutade läsa den efter ett par kapitel.
Strindberg betraktade tydligen också sina böcker som en slags organismer, som i en dikt han skrev i Paris, samma stad där Joyce skrev Ulysses: Vid avenue de Neuilly där ligger ett slakteri, och när jag går till staden, jag går där alltid förbi.
Det stora öppna fönstret det lyser av blod så rött, på vita marmorskivor där ryker nyslaktat kött.
Idag där hängde på glasdörrn ett hjärta, jag tror av kalv, som svept i gauffrerat papper jag tyckte i kölden skalv.
Då gingo hastiga tankar till gamla Norrbro-Bazarn, där lysande fönsterraden beskådas av kvinnor och barn.
Där hänger på boklådsfönstret en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta som dinglar där på sin krok.
Böcker kan ju också vara döfödda, eller hamna i en slags törnrosasömn och enbart stundtals vakna upp till liv, då någon läsare finner dem - som i en dikt av Lars Huldén: Om evighetens längd handlar denna sägen: Icke långt härifrån finns det ett universitetsbibliotek.
I ett av bibliotekets armarier står denna diktsamling.
Vart hundrade år kommer en bibliotekarie blåser bort dammet som samlats och läser denna dikt När hela dikten på detta sätt har blivit uppnött är en sekund av evigheten förliden.
Jag tycker det är lite trist att biblioteken inte längre stämplar i böckerna när de lånats ut.
Förr fascinerades jag då jag fann att någon annan läst någon obskyr bok jag lånat hem.
Vilka var de personer i Hässleholm som läst den bok jag nu läste?
Böcker kommer och går i mitt liv, som om de hade ett eget liv.
För ett tiotal år sedan hade jag hamnat i Porto Alegre i södra Brasilien och greps som jag så ofta görs av ett extremt behov av en bok.
Jag kan inte portugisiska, men boken var tunn, titeln spännande och mitt bokbehov var så stort att jag trodde att jag med hjälp av min spanska nog skulle kunna ta mig igenom den, speciellt som bokhandlaren förklarade att författaren, Luis Fernando Verissimo, var bosatt i Porto Alegre och var en av landets populäraste författare.
Under kvällarna på hotellet stavade jag mig igenom den korta romanen och blev fascinerad.
Som så många av Borges böcker var Verissimos också den en bok om böcker och deras läsare.
Om labyrinter, mysterier och mystiska sammanträffanden.
Om världen som en bok och en gåta, där en historia öppnade sig till chinese gambling superstitions and taboos, likt kinesiska askar eller som när du hamnat i en hiss där speglar på ömse sidor speglar varandra på ett sådant sätt att ändlösa korridorer med din egen spegelbild öppnar sig.
Att läsa romanen på ett hotellrum i södra Brasilien var den perfekta platsen för en total romanupplevelse.
Romanen utspelar sig nämligen på ett hotell i Buenos Aires och framför ett glödande, elektriskt värmeelement placerat i eldstaden i Jorge Luis Borges ombonade bibliotek i stadsdelen Palermo i samma stad.
Vogelstein, som är en avdankad adjunkt och bokmal som vuxit upp hos sin gamla moster i Porto Alegro, dristar sig till en konferens i Buenos Aires.
Mötet är sammankallat av ett mystiskt litterärt sällskap, Israfel, som ägnar sig åt Edgar Allan Poes författarskap och ger ut en tidskrift som Vogelstein har publicerat en och annan artikel i.
Att Vogelstein anmäler sig till mötet i Buenos Aires beror på att han anar att hans stora idol och litterära förebild Jorge Luis Borges kommer att bevista konferensen.
Att Vogelstein i sin ungdom, då han arbetade på en obskyr litterär tidskrift, hade ändrat en historia av den då för honom okände Borges hade fått till följd att den argentinske författaren, rasande över tilltaget hade sänt den unge redaktören ett ironiskt, fullständigt nergörande brev.
Sedan dess hade den skräckslagne Vogelstein läst allt av Borges och dessutom skrivit roman efter roman, alla refuserade och ett otal ursäktande brev till Borges, alla obesvarade.
På konferensen träffar den kändisbetagne Vogelstein sin stora förebild - Borges, som dock inte tycks minnas varken brasilianarens taffliga omskrivning av hans novell, eller han otaliga brev.
På en cocktailmottagning blir den alltmer salongsberusade Vogelstein vittne till hur den burduse och otrevlige, tyske litteraturkritikern Joachim Rotkopf gör sig till ovän med samtliga närvarande och förolämpar ingen mindre än den store Borges, som dock tar det hela med jämnmod och dessutom blir mycket välvillig inställd till Vogelstein.
Borges till och med bjuder hem den omtumlade Vogelstein på te i sitt hem följande dag.
Eftersom Vogelstein bor på samma hotell som den bullrige och höggradigt berusade Rotkopf och ingen annan vill ha med den skrävlande tysken att göra, väljs Vogelstein ut för att ledsaga honom tillbaka till hotellet.
De är båda stora habituéer då det gäller anglosaxiska detektivromaner och inte minst Edgar Allan Poes novell Morden på Rue Morgue, där förövaren visar sig vara en orangutang.
För övrigt inte romanens enda anspelning på orangutanger.
Allt detta leder till fascinerande spekulationer kring speglar, Kabbala, alkemi, märkliga legender och uråldriga böcker.
Allusionerna duggar tätt, alla med kopplingar till Borges och Edgar Allan Poes böcker.
Borges och Vogelsteins upprymda spekulerande, som prövar den närvarande kriminalinspektörens tålamod, blir dock för den läsare som någon gång stigit in i Borges världar ytterst fascinerande.
Boken är tunn, men stilensparsmakad, småironisk och mycket effektiv.
Tänkvärda och stimulerande är också de tre underfundiga legender som Vogelstein författat och som Borges alluderar till utan att avslöja att han läst dem hos Vogelstein.
Den Borges som framställs i romanen är inte den "verklige" Borges, utan "myten" Borges, så som han själv brukade framställa sig: Jag är inte säker på om jag verkligen existerar.
Jag är samtliga författare jag läst, alla människor jag mött, alla de kvinnor jag har älskat; alla de städer jag besökt, alla mina förfäder.
Det är Borges, som i en fiktiv efterskrift löser gåtan.
Fiktiv, eftersom Borges dog långt innan Verissimo skrev sin roman.
Kom ihåg Poes stulna brev, kom ihåg Zangwills låsta rum.
The Big Bow Mystery av Zangwill innehåller faktiskt på mer än ett sätt lösningen till mordmysteriet i Borges och de eviga orangutangerna och Zangwills lite slängiga stil kan kanske även den ha haft en inspirerande effekt på Verissimo.
När jag för några dagar sedan, min vana trogen, under ett av mina återkommande besök på FAO, FNs livsmedels- och jordbruksorganisation här i Rom, tittade igenom de begagnade böckerna som finns till salu på UN Women´s Guild bord i éntrehallen, fann jag till min stora förvåning Borges and the Eternal Orangtans!
Verissimos bok i engelsk översättning.
Nu kunde jag avnjuta romanen med betydligt större lätthet än förra gången den kom i min väg.
Jag fann detaljer jag inte upptäckt tidigare.
Speciellt fäste jag mig vid de upprepade anspelningarna på speglar och att Borges vid flera tillfällen nämnde sin skräck för dem.
Det fick mig att minnas den gamla spökhistorien om Den Blodiga Maria som det hände att vi lekte som barn.
Det hela gick ut på att du i ett mörklagt hus med en spegel i handen skulle gå baklänges uppför en trappa medan du intensivt tittade in i spegeln.
Om du då fick syn på ett annat ansikte än ditt eget i spegeln var det en bild av den du någon gång skulle gifta dig med, men det kunde lika gärna hända att en döskalle, eller ett monster, dök upp i spegelglaset och det betydde då att du skulle dö vid slutet av nästa vecka.
En otäck historia som antagligen fäste sig undermedvetet i min hjärna, annars är det svårt att förklara hur jag långt senare, säkerligen när jag var över femton år eftersom filmen var barnförbjuden, fick en chock när jag såg Polanskis Repulsion.
En otäckt effektivt berättad historia om hur en vilsen och orolig fransyska, Carol Catherine Deneuvearbetar som manikyrist och bor hos sin äldre syster i en nergången lägenhet i London.
Manikyristen är egendomligt främmande inför tillvaron, men tycks till det yttre vara sval och lugn.
Vi upptäcker dock snart att det under ytan hos Carol bubblar en lurande psykos, som exploderar med full styrka när systern är på semester i Italien.
Först dyker enbart små tecken upp som visar på att allt inte tycks stå rätt till med Carol.
Vi följer händelseförloppet från hennes synvinkel.
Carol stirrar på sprickor i marken eller på väggar, en flådd kanin på köksdisken gör hon inget åt och den börjar ruttna.
Egentligen händer inte mycket i början av filmen, men Polanski bygger med små, subtila medel upp spänningen och skräcken.
Klimax kommer under en sekund då Carol betraktar sin spegelbild och vi ser hur en mansfigur snabbt passerar förbi.
En till synes oväsentlig scen, utan blodiga knivar lyftade till hugg, monstruösa närbilder eller skrämmande musik.
Men, jag hoppade till av okontrollerad rädsla.
Jag har aldrig blivit så skrämd av en scen i en skräckfilm.
Speglar har en viktig roll i Borges och de eviga orangutangerna och där nämns även John Dees magiska instrument som ibland, inte alltid, finns utställda i en monter på British Museum.
Det rör sig om en liten guldskiva med magiska inskriptioner, tre runda vaxplattor, varav den största visar Emeths sigill, en liten kristallkula och en aztekisk obsidianspegel.
Emeths sigill var ett slags magiskt diagram bestående av cirklar, pentagram, hexagram, bokstäver och magiska tecken.
Det kan kanske närmast beskrivas som en slags karta över andevärlden och användes för att tolka budskapen en skryer fick genom att skåda in i en kristallkula, en skål med vatten, eller ett speculum, en spegel av blankputsad sten eller metall.
Oftast var det inte magikern eller astrologen själv som blickade in en kristallkula för att där se framtiden eller mottaga budskap från andevärlden.
När Edward Kelley den åttonde mars 1582 dök upp hos Dr.
John Dee 1527 — 1608 ändrades vetenskapsmannens liv i grunden.
Dee var matematiker, astronom, astrolog, geograf, teolog och ockultist, samt respekterad förtrogen och rådgivare till den mäktiga drottning Elisabet I av England.
Till sina vänner räknade han ytterst inflytelserika ministrar som Francis Walsingham och William Cecil.
Dee hade ett av Europas mest omfattande privata bibliotek och undervisade samtidens framträdande sjöfarare i ett effektivt navigationssystem som han utvecklat på bas av Euklides geometri.
Dee som först myntade begreppet Det Brittiska Imperiet.
Dr Dees största strävan var att förstå och förbättra den värld vi lever i, enligt honom var den långt ifrån perfekt, något som är lätt att inse med tanke på att femtonhundratalets värld var minst lika brutal, våldsam, blodig och obegriplig som den vi nu lever i — antagligen till och med värre.
Enligt Dee var matematiken ett gudomligt språk med vilket man kunde skapa en ny, mer harmonisk värld.
Den perfektion som kunde anas bakom ständigt bättre utvecklade matematiska processer tydde på att det fanns en annan, högre sfär.
En värld bebodd av änglar och liksom matematiken är ett språk som måste läras in, har antagligen änglarna också ett språk.
Men, hur skulle man kunna finna det?
Antagligen genom att vända sig till intuitionen, till det oförklarliga inom och utom människan.
Tränga in i den andliga sfären genom att skåda den, se och lyssna.
Innan Edward Kelley träffade Dr.
Dee är hans liv så gott som okänt.
Han var irländare och när han dök upp hos Dr.
Dee kallade han sig Talbot.
Kanske var han en av de många bedragare som på den tiden drog omkring och försökte leva på människors vidskeplighet.
Kelley var dock en studerad karl.
Han kunde latin och antagligen också en del grekiska.
Dee hade förgäves försökt ägna sig år skrying och i sitt hem hade han ett mörklagt rum med mjuka mattor, tabeller, diagram och instruktionsböcker i praktisk magi, där han i flera timmars tid satt och blickade in i speglande ytor.
Men allt hade varit förgäves innan Kelley dök upp och i en störtflod av visioner berättade vad han såg i Dees kristallkulor och obsidianspegel.
Kelley påstod att han kunde skåda in i änglarnas värld och att han till och med kunde höra deras språk.
Tillsammans utformade Kelley och Dr.
Dee änglarnas språk som de kallade enokiska eftersom den grundlärde Dr.
Dee betraktade den judiske anfadern Henok, som nämns i släktlängderna i Första Mosebok, som en människa som förvandlats till ängel och därmed aldrig hade dött: Henoks hela livstid blev 365 år.
Henok levde i gemenskap med Gud.
Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån.
Dee kände till att Henok nämndes i rabbinsk litteratur, som Enoks Bok och Kabbalan.
Att han var välkänd bland muslimerna och en framträdande personlighet inom den etiopiska kyrkan.
I Kabbalan betraktas Enok som Metatron, Guds språkrör, ja kanske är han rentav Guds egen röst.
Dees värld var omfattande, inte minst genom hans stora bibliotek och täta kontakter med sjöfarare.
Dee fått Tezcatlipocas obsidianspegel från en av dem och det är då möjligt att han också hade hört berättas om denna märkliga gudomlighet.
Tillsammans med sin bror Quetzalcoatl var Tezcatlipoca den mäktigaste guden inom aztekernas skräckinjagande pantheon, mottagare av oräkneliga, brutala människooffer.
Tezcatlipocas oerhörda makt gjorde honom oförutsägbar och oberäknelig och han var därför framförallt Ödets gud.
Tanken att en gudom måste offra en kroppsdel för erhålla en allomfattande kunskap är inte helt ovanlig.
Så offrade exempelvis vikingarnas högste gud, Odin, ett av sina ögon för att få sin kunskap om allt som skulle hända.
Liksom Tezcatlipoca var Odin siarnas gud.
Obsidianen var helig för aztekerna, värdefullare än guld och silver.
Den var ett vapen — offerknivarna som man använde för att skära upp offrens bål och slita ut hjärtat var oftast gjorda av obsidian och så var deras främsta vapen, maquahitl, ett en meter långt blad gjort av ek, med två sidor späckade med skarpslipad obsidian.
En maquahitl kunde med ett slag slå huvudet av en häst.
John Dees speculum var en obsidianspegel som säkerligen använts inom aztekisk spådomskonst.
Liksom mayas och tolteker före dem, var aztekerna oerhört intresserade av årstidernas växlingar och stjärnornas gång över himlavalvet.
De hade till sitt förfogande komplicerade kalendrar och stjärnkartor och höll noga reda på tidens gång.
Vi är samtidigt gudarnas barn, som de är vår skapelse.
Allt hänger samman, vi och gudarna — det förgångna, samtiden och framtiden.
När människor offrades till Tezcatlipoca kläddes och målades de som guden.
Han var både svart och blå, eller grå - eftersom offerprästerna ofta pudrade sig med aska.
Även offerprästen var smyckad som Tezcatlipoca och bar i allmänhet en mask framför ansiktet.
En sådan mask finns bevarad på British Museum, den består av en mosaikbesatt människoskalle som kluvits på mitten så att den kan bäras framför ansiktet, den är fodrad med skinn och har två band som kan knytas i nacken.
Då jag i tisdags kom hem möttes jag av Erik, en alltid lika trevlig man, men just då var han på ovanligt gott humör.
Nostradamus kan användas till allt möjligt, nu hade han redan 1568 förutsett den filippinska valutgången 2018.
Tänkte på de aztekiska spåmännen som förutsade framtiden genom att kombinera dåtid, nutid och framtid.
Efter att ha talat med Erik letade jag upp Nostradamus profetior.
De utgör en förbluffande läsning.
Nästan var och en av 353 fyrradiga stroferna är som en koncentrerad dikt, profetisk och fantasieggande, öppen för olika tolkningar: Ack, ni skall se en stor nation lida.
Varje gång kommer en ny guld- silvergruva att upptäckas.
En doft av undergång, pest och krutrök genomtränger allt.
Det här är ingen soligt uppbyggande text Nostradamus ger oss och underligt nog tycks det mesta som står i hans bok inte enbart handla om framtiden utan istället vara väl förankrat i vad som skett och vad som sker i Nostradamus samtid.
Vi får till och med en inbjudan att betrakta honom medan han skådar in i framtiden: Sittande om natten i hemliga studier Ensam och bekvämt på en pall av brons En mager flamma stiger upp ur ensamheten Föder profetior, ingen meningslös.
Bronspallen fanns nog inte i Nostradamus hem, utan tycks vara lånad från Pythian i Delfis orakel och så är det allt om oftast hos Nostradamus, en mängd lån och infall från allsköns böcker och samtidshistoria blandas samman med rungande profetior om en mörk framtid.
Samtidigt som profeten sällan uppträder personligen finns det en underlig intimitet i tilltalet.
Jag läste sida efter sida och tänkte att detta är faktiskt stor och märklig poesi.
Om den säger något om framtiden har jag inte den blekaste aning om och om den gör så är det kanske som ett tecken på att allt hänger samman, som hos aztekerna.
För övrigt använde sig Nostradamus av samma spådomsteknik som Dr.
Han stirrade ner i ett fat med speglande vatten, tills han kom i trance och greps av sina mäktiga visioner.
En metod som tycks stimulera det undermedvetna tankeflödet, något som kan påminna om de metoder som surrealisterna flera hundra år senare använde sig av och det är kanske heller ingen slump.
En våldsam uppskattning av Nostradamus poesi drabbade Guillaume Apollinaire då han läste honom i skyttegravarnas lervälling av blod och ruttnande kadaver.
Apollinaire, en av den moderna konstens stora inspiratörer, som vi finner vid dadaismens och surrealismens källsprång, greps djupt av Nostradamus och även i Apollinaires märkliga liv tycks spådom och verklighet blandas samman.
På Pompidoucenret i Paris hänger ett porträtt av Apollinaire som hans italienske vän Giorgio Chirico målade våren 1914.
I förgrunden syns en marmorbyst med mörka glasögon.
Den tycks inte vara ett porträtt av Apollinaire, i varje fall är den inte likt honom.
Men bysten kan möjligen förstås som en sinnebild av poetens bristande respekt för klassismen, eller tvärtom — hur Apollinaire moderniserade och vitaliserade förlegade konstyttringar.
I bakgrunden känner vi dock omedelbart igen Apollinaires karaktäristiska silhuett och vid tinningen ser vi i den svarta skuggan en gul ring som för tankarna till en måltavla.
På samma plats träffades Apollinaire två år senare av en kula.
Var Chirico en profet?
På våren 1914 surrade Paris av rykten om ett kommande krig, som slutligen bröt ut med full styrka efter en krigsförklaring mot Tyskland den tredje augusti.
Men, det var inte förrän i december samma år som Apollinaire anmälde sig som frivillig vid det franska artilleriet han var italiensk medborgare och behövde vid den tiden inte alls delta i kriget.
Kanske anade Chirico redan på våren 1914 att vännen skulle gå med i kriget och bli skjuten.
Skottskador i skallen var den vanligaste skadan under det följande skyttegravskriget.
Men vem kunde ana att det skulle bli ett sådant krig?
Det var krigshelvetet som väckte Nostradamus till liv och Apollinaire upptäckte genom sina egna fruktansvärda upplevelser att Nostradamus berättade om nuet.
Vad den gamle renässansmagikern skrev var inte enbart profetior, utan även stor poesi.
Samtidigt gjorde Tristan Tzara och Hugo Ball samma upptäckt och började till stort bifall läsa upp Nostradamus profetior som dikter på sin Cabaret Voltaire i Zürich.
Och förresten, nu när vi är inne på Nostradamus som litteratur kan jag kanske nämna att den första utgåvan av The Oracles of Nostradamus som litterärt mästerverk, och inte som sensationella profetior, gjordes av Random House i New York 1942, i deras serie The Modern Library.
Utgivare var samme Bennett Serf som jag nämnde i början av essän som utgivare av Joyce Ulysses.
Kanske hade Serf i renässansförfattaren upptäckt likheterna med Joyces Stream of Consciousness, som på svenska brukar översättas som medvetandeström, eller inre monolog?
Böcker har sina öden.
Min morfar hade ett spännande bibliotek där jag kunde göra sällsamma fynd.
En gång fann jag ett häfte på femtio sidor av Georg Ljungström: Den världsberömde siaren Nostradamus profetior om världens öden från år 1558 till år 3797.
Det var första gången jag såg det namnet och jag slukade boken med en gång och frågade Morfar om jag fick ta med mig den hem, chinese gambling superstitions and taboos skrattade och sa att jag fick den av honom.
Jag hade sedan den lilla boken liggande i flera år tills jag någon gång i början av åttiotalet åter kom att bläddra i den.
Nostradamus profetior är spridda huller om buller i profetens ursprungliga skrift och du kan plocka vad du vill ur det stora smörgåsbordet och försöka anpassa det till den tid du lever i.
Så gjorde även Georg Ljungström, man jag fann likväl hans kommentarer anmärkningsvärda.
Ljungströms bok var skriven 1922, alltså tre år efter Versaillesfreden och hans kommentarer till några av Nostradamus fyrradingar ställs i samband med överenskommelserna i Versailles.
Jag tror att det kan röra sig 5:18, 2:9, 3:76 och 2:24, men jag är inte helt säker eftersom min bok har försvunnit.
Den eländige kommer att falla så lågt att han dör av sorg.
Hans besegrare skall sedan fira hans fall.
Nya lagar kommer att stiftas, förordningar utarbetas: På den sjunde dagen skall både Fursten och muren falla.
Tyskland kommer att bevittna födelsen av dykarsekter, Precis som hedendomen i forna tider.
De erövrar hjärtan och nöjer sig med små kvitton.
De kommer snart att betala ett verkligt tionde.
Den magre skall regera tio år i fred Sedan falla till föga för en enorm törst efter blod: För denne laglöse kommer ett stort folk att dö, Dräpas av en rival som är betydligt godare.
Vilddjur galna av hunger kommer att simma över floderna.
De flesta av deras horder kommer att röra sig mot Ister.
Han kommer att ha den store framsläpad i en järnbur.
Medan Tysklands barn betraktar honom.
Dessa underligheter tolkar Georg Ljungström som att fransmännen i fredsfördraget varit för hårda mot de besegrade tyskarna.
De kommer inte att kunna betala det påtvingade krigsskadeståndet, utan kommer istället att samla sig i politiska partier som kommer att stödja en viss Hister.
Faktiskt inte så dåligt uträknat med tanke på att Hitler kom till makten 1933.
Än mer fascinerad blev jag när Ljungström tolkade Nostradamus fyrrading 6:80 : Fezens makt kommer att sprida sig över Europa.
Bränna ned dess städer, slakta med svärdet: Land och hav, horden av asiatiska herrar.
Blå turbaner skall hetsa korset till döds.
Denna profetia satte Ljungström samman med en annan fyrrading 10:72 som säger att 1999 kommer himlen att välja en härskare som skall återinsätta kungen av Angoumois.
Kungen av Angoumois har tolkats som kungen över araber eller mongoler, men lär egentligen vara hertigen av Angoulême, en stad i västra Frankrike.
Vad jag fann både roande och något oroande i Ljungströms kommentarer var hans anmärkning att nu sedan ungturkarna gjort uppror mot sultanen Mehmed IV och det Osmanska Riket har styckats upp av segermakterna så finns det säkerligen ingenting att frukta från muslimerna — de kommer nog aldrig att kunna resa sig igen.
Nej, nej, vad Nostradamus menade med att muslimerna åter skulle bli starka var enligt Ljungström nog de där bolsjevikerna, som nyligen tagit makten i Ryssland.
Det var de som skulle komma att hota Europa 1999.
Det var den anmärkningen som fick mig att tro att Nostradamus faktiskt kunde ha haft mer rätt än Ljungström.
Vid slutet av 1900-talet var faktiskt muslimerna på bettet igen.
Och i början av åttiotalet var det ganska intressant att läsa att Nostradamus med de blå turbanerna menat perserna, det vill säga folket i Iran.
I början av min essä nämnde jag Strindberg, som vid slutet av sin levnad kunde betraktas som något galen, uppslukad som han blivit av sina ockulta spekulationer.
Men, liksom andra män som förändrades på sin ålderdom och steg in andevärlden, som exempelvis John Dee och Emanuel Swedenborg, så vilade det dock en viss genialitet över det som Strindberg åstadkom även under denna period av sitt liv.
Jag upptäckte i skrivande stund att Strindberg under sina sista år umgicks tämligen flitigt med Georg Ljungström, som var ingenjör och anställd vid Rikets Allmänna Kraftverk, men också verkade som ordförande för Sveriges Teosofiska Samfund och gav ut böcker inte enbart om Nostradamus, utan också skrev om Astralvärlden och om Svartmagerna, som bodde under Sydpolen och påverkade människor på ett beklagansvärt sätt.
Strindberg uppskattade både Ljungströms ockulta böcker och hans omfattande lyriska produktion.
Exempelvis en dikt som börjar: Vad vi på jorden kalla här för natten Är blott en sky, som lyfts ur skuggors vatten, Hos dig du underjord uti sin gamla Och djupa strandbrädd deras hav sig samla.
Jag kände Pax, en trevlig man och kunnig journalist, men också en religiös svärmare av stora mått, med en beklaglig fallenhet för underliga sekter och märkliga profetior, något som han ibland ventilerade i Norra Skåne under rubriken Hasselnöten.
Roande, men oftast smått galna texter.
Far lånade alltså ut min nostradamusbok till Pax, men några månader senare råkade han ut för en tragisk olyckshändelse.
På väg till arbetet under en snöstorm, Pax hade ingen bil utan cyklade eller gick till jobbet, virrade han sig ut på vägen och blev ihjälkörd av en lastbil.
Därmed försvann också min nostradamusbok.
Fermosel, José Luis A.
Huldén, Lars 1969 Herr Varg!
Ljungström, Georg 1922 Den världsberömde siaren Nostradamus profetior om världens öden från år 1558 till år 3797.
Nostradamus 2012 The Prophesis.
A Dual-Langauge Edition with Parallel Text.
New York: Penguin Classics.
Olivier, Guilhem 2003 Mockeries and Metamorphoses of an Aztec God: Tezcatlipoca, "Lord of the Smoking Mirror".
Boulder: University Press of Colorado.
En teosofisk bekantskap", Strindbergiana.
Strindberg, August 1995 Dikter på vers och prosa; Sömngångarnätter på vakna dagar; och strödda tidiga dikter.
Tedlock, Barbara 1992 Time and the Highland Maya.
Albuquerque: University of New Mexico Press.
Verissimo, Luis Fernando 2005 Borges and the Eternal Orangutans.
New York: New Directions.
Woollet, Benjamin 2001 The Queens Conjuror: The Life and Magic of Dr Dee.
Zangwill, Israel 1982 Det stora Bow-mysteriet samt novellen Galgen har inte alltid rätt.
När jag för någon dag sedan slötittade på TV fick jag se en tämligen vansinnig Science Fiction film kallad Pandorum.
Den handlade om hur 60 000 människor år 2174 hade blivit försänkta i hypersleep och sänts iväg på en 123 års lång resa till en Tellusliknande please click for source vid namn Tanis.
Vartannat år väcktes två besättningsmän upp för att vaka over sin last av sovande människor, medan deras företrädare åter försänktes i hypersleep.
Fortsättningen blev på filmen blev alltmer fantastisk då det visade sig att en superskurk genom genförändrande vätskor som spreds i några av de sovandes syretillförsel hade förvandlat dem till degenererade, människoätande monster.
Pandorum är en i en lång rad av Science Fiction filmer som till förutsättning har att människor färdats, djupt försänkta i sömn, långt ut i rymdens okända världar enbart för att åter vakna upp i främmande, oftast hotfulla miljöer.
Det kan räcka med att nämna 2001, Apornas Planet och Alien som några av de bättre bidragen till en genre med rötter långt ner i Antiken.
I Mellanöstern har det länge funnits legender om hur män somnat i en grotta och vaknat upp hundratals år senare.
En legend som fick en påtagbar form och stort inflytande under 400-talet, kanske i samband med konciliet i Efesos 431, då Jungfru Maria erkändes som värdig vördnad och kult inom hela kristenheten, samtidigt som det beslöts att samtliga tempel avsedda för kejsarkult skulle förstöras.
Fortfarande kan man en halv mil utanför Efesos, vid nuvarande Izmir i Turkiet, om man har tur, den är ibland avstängd med ett stängsel besöka Sjusovarnas Grotta.
Flera kristna och muslimer tror på sjusovarnas mirakel, speciellt de senare eftersom det nämns i Koranen.
Eftersom Koranen inte talar om i vilken grotta miraklet ägde rum vördas flera platser som den plats där de sju männen somnade, den mest besökta grottan ligger utanför Amman i Jordanien.
Allt tyder dock på att grottan utanför Efesos är den ursprungliga platsen för den kristna dyrkan av sjusovarna.
Den stora grottan som ligger under en kulle kallad Panayirdag var redan under femhundratalet målet för talrika pilgrimsfärder.
Mellan 1927 och 1928 grävdes platsen ut och man fann hundratals gravar från olika tidsperioder.
De hade placerats under mosaik och marmor utsmyckade golv i olika helgedomar som uppförts under olika tider.
På sexhundratalet hade ett numera försvunnet, stort kupolkrönt mausoleum byggts på kullens sluttning.
Flera gravar var från fyrahundratalet och man fann inskrifter både i gravar och på grottväggarna, som hänvisade till de sju sovarna.
Inskrifter som faktiskt nämns i Koranen.
Den fascinerande och den för sin tid obegripligt välinformerade historikern Edward Gibbon ger i sin The History of the Decline and Fall of the Roman Empire, skriven redan på 1770-talet en uttömmande skildring av hur berättelsen om de sju sovarna skrevs ner redan femtio år efter det att den sades ha inträffat, dvs.
Gibbon berättar hur legenden spreds över hela Främre Orienten, nådde araberna och Muhammad och snart hamnade den ända uppe vid Germaniens norra kust, dit Paulus Diaconus 720 — 799 förlägger berättelsen, som hos honom förvandlats till en annan slags mirakelhistoria som tycks antyda att de hedniska folken i den kalla Norden en gång skall bli kristna även de: Längst bort mot nordväst i Germanien ser man under en klippa på havets strand en grotta, där sju män, ovisst sedan hur länge ligger försänkta i djup sömn; både kropparna och kläderna är så väl bibehållna att de obildade och barbariska folkslagen här betraktar de sju männen med stor vördnad just därför att de har legat där så länge utan att ta skada.
Av deras klädedräkt kan man sluta sig till att de är romare.
Då en man ville ta en av dem hans kläder för att lägga beslag på dem, skall hans armar strax ha förtvinat, och då andra hörde hur han blivit straffad blev de så skrämda att ingen från den stunden vågade röra dem.
Man må undra vad den gudomliga försynen kan ha haft för skäl att bevara dem så långa tider.
Kanske skall en gång dessa folkslag frälsas genom deras förkunnelse, ty man kan ej annat än anse dem för att vara kristna.
I närheten av denna plats bor skridfinnarna; så kallas nämligen detta folk.
Hos dem försvinner inte snön ens på sommaren … Paulus Diaconus kände uppenbarligen inte till legenden om sjusovarna i den form som den fått sin spridning inom det forna romerska imperiet, men det gjorde biskopen av Tours som skrev ner legenden tvåhundra år före Diaconus.
I sin krönika om frankernas historia berättar Gregorius av Tours 538 — 594 om de sju sovarna på ett sätt som i stort ett överensstämmer med den version som Jacobus Voragine 1260 presenterade i sin bok Legenda Aurea, Den gyllene legenden, som med sin samling helgonlegender kom att bli en av kristenhetens mest populära böcker.
Enligt legenderna var de sju sovarna kristna, välbärgade unga män som omkring år 250 levde i Efesos, deras namn var Maximianus, Malchus, Marcianus, Dionysius, Johannes, Serapyon och Constantinus.
Kejsar Decius dekreterade 250 att alla som inte offrade för kejsarens välgång skulle avrättas.
De sju männen delade då ut sina ägodelar till de fattiga i staden och gömde sig sedan i en grotta under berget Celion.
Dagen efter skrev två män ner männens liv och martyrium och stack in sin berättelse mellan murstenarna.
Tretton år efter det att kejsar Theodosius den andre hade kommit till makten revs muren ner, dvs.
Här är Voragine dåligt informerad eftersom han skriver att det var 372 år efter det att männen spärrats in, i själva verket var det 180 år.
Det är intressant att konstatera att Koranen här använder solår och inte månår, något som annars är brukligt inom Islam, dock nämner skriften att "några lägger till nio" - 309 månår motsvarar 300 solår.
Muren framför grottöppningen revs ner eftersom några herdar ville använda grottan som fålla för sina får och ersatte stenarna med ett staket.
Dagen efter väckte solljuset de sovande männen De trodde att de sovit enbart en natt och skickade Malchus ner till Efesos för att köpa bröd och kolla läget.
Han förvånades över stängslet utanför grottan och korset över stadsporten och när han försökte betala brödet med sina hundraåriga mynt blev det stor uppståndelse och man antog att Malchus funnit en begravd skatt.
Malchus fördes inför biskopen och borgmästaren och berättade då att han dagen innan flytt för kejsar Decius, men omöjligt kunde begripa hur stadens utseende bet and win sportsbook inte minst dess invånares beteende och klädedräkter kunde ha förvandlats över en natt.
Biskopen och borgmästaren följde honom upp till grottan, där de bland de nerrivna stenarna fann texten som intygade männens historia.
De sände bud efter kejsar Theodosius som reste till Efesos enkom för att få tala med de återuppståndna männen.
Efter det att de sju sovarna talat med kejsaren lade de sig ner och dog.
De blev sedan föremål för intensiv dyrkan, inte minst för att deras långa sömn betraktades som ett bevis på att för fromma män var döden inte mer än en sömn inför den stundande Yttersta Domen.
Historien om sjusovarna är ett inte helt ovanligt sagomotiv.
Legender om hjältar och skurkar som sover i hundratals år är kända från hela världen, liksom sagor om sovande skönheter, eller om män som hamnat i världar bortom tid och rum, under berg eller sjöbottnar, enbart för att efter långa tidsrymder återvända till platser som förändrats till oigenkännlighet.
Som så många andra legender anger dock legenden om sjusovarna en exakt plats och tid då händelsen skulle ha ägt rum för att därigenom ge trovärdighet åt en mirakulös berättelse.
Det stämmer att Efesos omkring 200 e.
Den hade sedan 90-talet varit biskopssäte och ett viktigt centrum för kristendomens spridning.
När Decius år 250 kom till makten var han i femtioårsåldern och hade verkat som senator, konsul, guvernör och general och därigenom hade han blivit övertygad om att Roms centralmakt måste säkras ytterligare genom att alla splittringstendenser bekämpades.
Decius betraktade kristendomen som en stat i staten och krävde påtagliga bevis på de kristnas trohet mot den romerska överhögheten.
Tecknet på att de kristna erkände sig som romerska undersåtar var att de deltog i offentliga offer för den romerske kejsarens välfärd.
Detta innebar inte att de avsade sig sin tro, enbart att de accepterade att staten var överordnad dem.
Om de kristna vägrade offra för kejsarens välgång betraktades det som en öppen revolutionär handling och straffades enligt Decius dekret med döden.
Gick de kristna däremot med på offret erhöll de ett skriftligt intyg från offerprästen som garanti på att de inte motsatte sig den romerska regeringsmakten.
Givetvis blev det dock våldsamma konflikter.
Många kristna vägrade offra och flera dömdes då till döden.
De kristnas offervägran ledde också till våldsamma antikristna pogromer i Kartago och Alexandra, där folkhoparna hetsades av demagoger som hävdade att de kristna förgiftat brunnar, något som enligt dem hade lett till att en våldsam pest drabbat hela det romerska imperiet.
Något som påminner om hur kristna hopar långt senare massakrerade judar under Digerdöden, efter liknande, lika grundlösa anklagelser om brunnsförgiftning.
Decius dog i ett slag mot goterna enbart två år efter sitt trontillträde, men dekretet att alla romerska medborgare måste offra för kejsarens välfärd drogs tillbaka först tio år senare, då kejsar Gallienus insåg att hela Imperiet höll på att falla sönder och han behövde de kristnas stöd för att bevara det.
Det är möjligt att Decius gick hårt åt de kristna i Efesos, men det kan inte ha varit så våldsamt som Gregorius av Tours beskrev det: När Decius kom till Efesos beordrade han att de kristna skulle förföljas så att, om möjligt, deras tro blev utplånad.
Han brände dem till ackompanjemang av deras böner och fruktan.
De brände offren och hela staden mörknade genom röken.
Enligt Gregorius skonade Decius de sju ungdomarna för att de var så stiliga, kejsaren tyckte det var ett slöseri att avrätta så starka män och föreslog att de istället noga skulle tänka över sin vägran att offra till hans hälsa.
Men, då Decius kom tillbaka fann han att de sju unga, kristna männen hade försvunnit från staden och genom hot och våld fick han deras släktingar att tala om var de gömt sig source en grotta och medan de sju männen var försänkta i djup sömn murade Decius soldater igen grottöppningen.
I Orhan Pamuks roman Mitt namn är röd, vävs som i Borges historier en mängd berättelser samman och blir till en labyrint som bildar ett mönster, en struktur.
En av de många rösterna och olika perspektiven kommer från en hund.
En fri och tämligen vildsint varelse som både bekräftar och förnekar många muslimers aversion mot hundar, bland annat genom att spåra de olika föreställningar om hundars värde och egenskaper som hävdats genom århundradena.
Hunden nämner legenden om de sju sovarna och säger att chinese gambling superstitions and taboos att den trogna hunden blivit omnämnd i Koranen innebär en stor ära och borde göra de som tror sig vara rättrogna muslimer betydligt mer välvilligt inställda till hundarna.
Koranens artonde sura kallas Grottan och vi förstår att denna skyddande grotta likställs med den lära Allah uppenbarat genom Koranen: Då I skilt eder från dem och det de dyrka istället för Gud, så tagen eder tillflykt till grottan, så skall eder herre skänka eder något av sin barmhärtighet och giva edert företag en lycklig utgång.
Den artonde suran är ett av Koranens längre kapitel och berör en mängd fascinerande myter och legender.
Den tycks antyda att legenden om de sju sovarna var välkänd i den värld där Koranen uppenbarades.
Som så mycket annat i Koranen har den mitt i sitt fantasteri en konkret framtoning.
Det förklaras nämligen bland annat hur det kom sig att sovarna inte fick några liggsår under sin långa sömn på den hårda klippgrunden och att deras hund uppenbarligen höll sig vaken: Och du skulle hava tänkt, att de voro vakna, ehuru de sovo, ty vi läto dem vända sig på både högra och vänstra sidan, medan deras hund sträckte ut frambenen i ingången.
Om du hade överraskat dem, så hade du vänt om och flytt och uppfyllts av förskräckelse för dem.
Koranen understryker att det är ingen idé att tvista om en berättelses ovidkommande enskildheter, som exempelvis att diskutera huruvida sovarna var tre, fem eller sju till antalet.
Koranen hävdar att sanningen bakom allt är Guds beständiga närvaro.
Hans allomfattande makt består vad vi människor än företar oss.
Beviset är att när de sju sovarna trädde in i sin grotta var det ovisst om sanningen skulle överleva människornas splittrande uppfattningar om vad som är rätt eller fel, men då de vaknade efter sin trehundraåriga sömn fann de att sanningen segrat.
Vad Pamuks hund är stolt över är att det var en hund som valdes att vaka över sovarna, något som tycks antyda att han, till skillnad från människorna med all sin förvärvade kunskap, genom sin djuriska instinkt är en integrerad del av naturen och därmed en del av skapelsens orubbliga ordning.
Guds lagar förblir evigt sanna.
För övrigt kan detta fina yttrande liksom många andra berömda talesätt och citat ifrågasättas.
Första gången det nämns i litteraturen är 1757, mer än hundra år efter Galileos död.
Men 1911 lämnade en familj i Bryssel in en målning till en restauratör för rengöring.
Den föreställde Galileo i en fängelsecell och han höll en spik i handen.
När tavlan rengjorts fann man årtalet 1643, året efter Galileos död och att det på fängelseväggen bakom den italienske matematikern stod inristat Eppur si muove.
Man vet att Galileos vän Ascanio Piccolimini efter den store vetenskapsmannens död beställt en sådan målning av den berömde konstnären Bartolomé Esteban Murillo.
Men, liksom de flesta goda historier är också berättelsen om det återfunna porträttet tveksam.
Tavlan har nämligen försvunnit och finns enbart kvar som reproduktion i en hel del böcker om Galileo, där den tagits från en bok publicerad 1929.
Att vi människor, till skillnad mot de kattor och hundar som vi lever tillsammans med, saknar kontakt med det stora, förunderliga universum som omger oss, dyker även upp i en märklig och uppriktigt sagt ganska besvärlig roman av José Saramago.
Den heter Grottan och då jag läste om De Sju Sovarna kom jag att tänka på den, inte minst därigenom att det är en hund Achado, Funnen, som har huvudrollen i berättelsen.
Achado dyker upp i en övergiven hundkoja i krukmaren Cipriano Algors trädgård.
Cipriano bor i en avfolkningsbygd i närheten av ett jättelikt Centrum, som skoningslöst slukar både människors värld och deras tänkande.
Ett konstgjort konsumtions- och bostadskomplex som inom stora anläggningar imiterar naturen — stormar, prunkande växtlighet, vattenfall, m.
Det är marknadskrafterna som styr i Centrum, kontroll och säkerhet är stenhård, invånarna förlorar sin personlighet och reduceras till konsumenter.
Även krukmakaren Cipriano dras in i Centrums obevekliga frammarsch.
Men hunden Achado räddar honom från att förlora sin själ.
Achado är del av den verklighet — naturen — som omger oss alla, helt i enlighet med Galileos yttrande eppur si muove.
Likt de sju sovande i grottan som skyddas av sin vakande hund, vakar Achado över Cipriano.
Hundens trygga tålamod, hans orubbliga trofasthet, ömhet och lugnet som Ciproano finner i Achados blick gör att den överflödige krukmakaren Centrum har ersatt hans produkter med plast slutligen kan återfinna den djupa kärlek han hyser för sin dotter och hennes make.
Achado dök upp hos Cipriano av egen fri vilja.
Ciprianos insikt om att hunden valde att leva hos honom och därmed övergav sin tidigare tillvaro möjliggör hans beslut att befria sig från Centrums allt uppslukande parasitism.
Allt detta sagt betyder inte att jag uppskattade Saramagos roman till fullo — stilen var alldeles för tung, predikandet alltför kompakt, liknelserna alltför uppenbara, men trots allt fastnade berättelsen hos mig.
Kanske för att personbeskrivningen var stark och att jag därmed kunde identifiera mig med den stackars Cipriano, en loser ungefär lika gammal som jag.
Alla dessa berättelser om sovande som vaknar upp till främmande världar fick mig att tänka på hur det kan kännas att ha förlorat en stor del av sitt liv.
Människor som blivit av med sina liv i arbetets, drömmarnas och illusionernas icke-tillvaro.
Som trott att en lockande framtid skall befria dem; att pengar, beundran och berömmelse någon gång skall komma dem till del och göra dem lyckliga.
De som inte insett sanningen i John Lennons vackra ord i sången till sin son Sean, Beautiful Boy: Before you cross the street take my hand.
Tag min hand innan du går över gatan.
Livet är det som händer dig då du är upptagen med att göra andra planer.
Läser om människor som suttit fängslade år ut och år in.
Hur är det när de kommer ut i främmande värld?
Motivet dyker upp i Chaplins Moderna Tider och Döblins Berlin-Alexanderplatz och i verkliga livet finns det gott om exempel på människor, både skyldiga och oskyldiga, som tvingats förlora sina liv i fängelser och arbetsläger enbart för att huvudstupa kastas ut i till oigenkännlighet förändrade världar, där ingen tycks känna dem längre.
En underhållande historia om en sjusovare är Washington Irvings novell Rip van Winkle från hans samling The Sketch Book of Geoffrey Crayon, Gen.
Den handlar om en charmerande, men arbetsovillig, slarver som lider svårt efter att ha gift sig med en amper dam som ständigt klagar på honom.
Hennes tunga var i ständig verksamhet - morgon, middag och kväll; en störtflod av vardaglig vältalighet.
Rip hade enbart ett svar på bannor och föreläsningar och hans upprepade bruk av samma reaktion hade blivit en vana.
Han ryckte på axlarna, skakade på huvudet, himlade med ögonen, men sade ingenting.
Ett beteende som ofelbart resulterade i en ny salva från hustrun; hans enda möjlighet var då att retirera till utsidan av hemmets väggar - den enda plats där en hunsad make kan finna ro.
En solig dag vandrar Rip van Winkle långt in bland Kaatskillbergen, som Hudsonfloden slingrar sig fram genom.
I en dalgång överraskar han ett besynnerligt sällskap, som klädda i ålderdomliga kläder spelar kägla.
De är ovanligt tystlåtna och allvarliga, men bjuder gästvänligt Rip på ett stort krus med en välsmakande dryck, innan de sammanbitet återvänder till sitt kägelspel.
Kulornas dova muller verkar sövande på Rip, som somnar i en sänka, med djupt, behagligt gräs.
När Rip vaknar är det en varm och solig morgon.
Han förvånar sig över hur stela hans leder är och när han mödosamt reser sig upp tänker han att den hårda marken gett honom en släng av reumatism.
Vad kommer min fru säga då jag kommer hem i det här eländiga tillståndet?
Då han kallar på sin trogna hund dyker den inte upp.
På väg hem förundrar sig Rip över hur en bäck forsar fram där det tidigare var ett dike och än mer förundrad blir han då han kommer in i sin hemby och finner att folk pekar på honom.
De ser både förundrade och oroade ut.
Han tar sig på ansiktet och finner att det är rynkigt och att han fått ett långt vildvuxet skägg.
Då Rip stapplat fram till sitt hem finner han ett förfallet, övervuxet ruckel.
Snart förstår han genom ett par gubbar, som han under skägg och rynkor avslöjat sig som hans gamla dryckesbröder, att han varit försvunnen i över tjugo år.
Rip van Winkles fru har dött för länge sedan, efter det att en åder brustit vid hennes tinning då hon blivit våldsamt upprörd över att en gårdfarehandlare skörtat upp henne.
Rips barn är vuxna.
Pojken är samma lata odåga som han själv en gång var, men dottern är både vacker och rejäl och låter sin åldrade fader bo hos henne.
En gamling förklarar att Rip van Winkle råkat ut för Henry Hudson och hans män, som efter sin död för mer än etthundrafemtio år sedan vart tjugonde år har en fest och besöker den plats där de en gång ankrade och där deras kapten gav floden sitt namn.
De dricker en dryck som håller dem vid liv, men samtidigt gör att de enbart kan vakna ett dygn vart tjugonde år och det var en sådan dryck som de bjudit Rip van Winkle på.
Byborna antar den förklaringen som den enda rimliga orsaken till att Rip dykt upp i byn efter tjugo års sömn.
Underligt nog beklagade sig inte Rip van Winkle inte över att sovit bort tjugo år av sitt liv.
Istället gladde han sig över att hans hustru hade dött och att han som en gammal man inte förväntades arbeta utan istället kunde ägna sig åt sina favoritsysselsättningar — fiska, promenera och berätta historier för bybarnen.
Verklighten är säkerligen betydligt värre.
Rip van Winkle sov bort tjugo år av sitt liv, men många andra män och kvinnor har förlorat år efter år i ett helvete som de varje morgon har tvingats vakna upp till.
År som i fångenskap och plåga har slukat deras existens.
Har du fängslats, plågats och skiljts från välden kan du säkerligen aldrig bli den samme som du var innan ett sådan helvete drabbade dig.
Andrzej Wajdas film Landskap efter striden inleds med scener som visar hur koncentrationslägerfångar i randiga fångkläder, till de triumferande tonerna av Vivaldis Våren, kommer springande mot oss i ett jämngrått vinterlandskap, En man går fram till taggtrådsstängslet och griper försiktigt tag i det — det finns ingen ström.
Glädjestrålande sliter han och flera andra män ner taggtråden och rusar ut i det tomma, snötäckta landskapet, därute möter de soldater som de omfamnar.
Men, nu blir närbilderna fler, vi ser oro i de befriades ansikten, snart rör de sig sakta tillbaka mot lägerbarackerna, där andra grupper av fångar väntar.
Musiken som under en stund lugnat sig blir åter glad och sprittande.
De befriade lägerfångarna slår sönder fönster, bränner böcker, glufsar i sig mat men vi ser att den gör dem illamåendejagar och slår ihjäl lägervakter, klär av sig helt nakna i snön, medan de bränner sina fångkläder.
Men, musiken blir åter melankolisk.
Åter närbilder på förvirrade ansikte.
Männen rör sig mellan taggtrådsstängsel, eller ute på snövidderna.
Snö, kyla, gråhet och tomhet.
Filmen bygger på delar av Tadeusz Borowskis minnen från Auschwitz - Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar, en bok fylld med scener som borrar sig in i minnet.
Wajdas sätt att filma, med svängningar mellan närbilder och gruppbilder, aktivitet och eftertanke, tomma landskap och fyllda rum, illustrerar väl Borowskis sätt att skildra helvetet i Auschwitz och den fruktansvärda tomhet som befrielsen från detta helvete skapade hos många av de som överlevde det.
Likt andra oförglömliga skildrare av koncentrationslägrenas infernon, som Primo Levi och Paul Celan, tog Borowski livet av sig.
När jag frågade mina gymnasielever, både i Växjö och Hässleholm, vilken som var deras favoritfilm tycktes flesta av dem vara rörande överens om att det var Shawshank Redemption, Nyckeln till frihet, av Frank Darabont.
Jag blev överraskad, den filmen är ju faktiskt gjord 1994, långt innan de föddes.
Men valet är förståeligt, det är en alldeles utmärkt film om förlorade liv och uppfyllda drömmar, en film om ett mirakel.
Det tycks som om skolungdomarna instinktivt förmådde identifiera sig med livstidsfångarna i det omänskliga fängelset.
Som elever är de tvingade att gå i skolan, med dess ständiga bedömande av dem och deras insatser.
Det ofta förödande arbetet med allsköns läxor och prov, ständigt övervakade av krävande lärare och föräldrar.
De flesta av dem drömmer säkerligen om befrielse från skolans grottekvarn.
Om frihet, om pengar, om framgång.
Darabonts filmen bygger på en novell av Stephen King Rita Hayworth and the Shawshank Redemption, i vilken han låter en gammal fängelsekund, Red i filmen spelad av Morgan Freeman berätta en historia om en man som med intelligens och oändligt tålamod lyckades skada Systemet och göra sig fri.
När Stephen King är i högform är han mycket bra och det förvånar mig egentligen inte att en skicklig författare som Per Olov Enquist skulle vilja se honom som nobelpristagare.
Red berättar sammanbitet och slängigt sin historia, bland annat om sin hjältes, den oskyldigt dömde Andy Dufresne, föregångare som fängelsebibliotekarie.
En institutionaliserad man som suttit fängslad i över trettio år.
Brooks Hatlen hade en gång i berusat vansinne slagit ihjäl sin fru och dotter, men blev till slut benådad: Han var sextioåtta år och värkbruten av artros, när han vacklade ut ur huvudporten i sin polska kostym och franska skor, med benådningsbrevet i ena handen och en Greyhound bussbiljett i den andra.
Han grät när han lämnade oss.
Shawshankfängelset var hans värld.
Vad som låg utanför dess murar måste för Brooks ha varit lika fruktansvärt som Västerhavet måste ha varit för fjortonhundratalets vidskepliga sjömän.
I fängelset hade Brooksie varit en man av viss betydelse.
Han hade varit huvudbibliotekarie, chinese gambling superstitions and taboos bildad man.
Om han nu gick till biblioteket i Kittery och bad om ett jobb skulle de inte ens ha gett honom ett lånekort.
Jag hörde att han dog i ett ålderdomshem uppe i Freeport 1953, han varade cirka sex månader längre än jag väntat mig.
Ja, jag antar att Staten gjorde sitt då det gällde Brooksie.
De fick honom att gilla skithuset och sedan kastade de ut honom.
I filmen utökar Frank Darabont den stackars bibliotekariens patetiska roll och fördjupar den ytterligare.
I en intervju förklarade han: Jag insåg att Brooks Hatlen, en karaktär som nämns enbart i föregående i en kort paragraf i novellen, borde får en framträdande roll och att vi borde uppleva hans erfarenhet för att genom den kunna relatera oss till hela filmens grundtema och Reds genomgripande upplevelse mot slutet.
I filmen blir den lugne och resignerade Brooks Hatlens bibliotek en fristad för den förnedrade och misshandlade Andy Dufresne där han finner kraft för att långsamt och tålmodigt sätta sin stora plan i verket.
Likt Burt Lancaster i John Frankenheimers Fången på Alcatraz har Brooks Hatlen en fågelvän, en tam kråka som han kallar Jake.
Då han slutligen benådas släpper Brooks Jake fri och tar bussen ut i friheten där han chockas svårt av alla förändringar — hus, bilar, människor, all stress, allt jäkt, den fruktansvärda ensamheten mitt i allt sjudande liv.
Han hamnar i en trist rehabiliteringslägenhet och får arbete med att packa varor i påsar till kunderna på en Supermarket.
Slutligen skriver Brooks ett brev till sina vänner i fängelset i vilket han berättar om all sin rädsla, sin ensamhet och känsla av värdelöshet.
Då Red slutligen kommer ur fängelset hamnar han på samma ungkarlshotell och då han ser vad Brooks ristat in på bjälken inser även Red att han inte har någon framtid i friheten, men så kommer miraklet — the Redemption i form av ett meddelande från Andy Dufresne.
Jag läste Kings novell fyra år efter det att jag under en sommar hade arbetat på Sankt Lars mentalsjukhus i Lund.
Redan då grep mig den korta, beundransvärt koncentrerade paragrafen om Brooks Hatlens öde.
Jag blev återigen och ännu starkare påmind om min tid på Sankt Lars då jag såg filmen tio år senare.
Precis som i Milos Formans Gökboet fick patienterna på Sankt Lars varje dag små plastmuggar med olikfärgad psykofarmaka.
Jag tror att de där drogerna tillsammans med den dövande tristessen i dagrum och på rummen bidrog till att göra flera av dem gravt institutionaliserade.
Dagrummet var ljust och ganska trevligt inrett med bekväma soffor, krukväxter, sällskapsspel, böcker och tidningar.
Patienterna kunde i köket få kaffe, vichyvatten och skivor av en slags söt limpa, som jag aldrig kommer att glömma och säkert inte kommer att äta igen och maten var skaplig.
De var klädda i sina vardagskläder och emellanåt fann jag patienterna trevligare och normalare än en del av personalen.
Bland annat kom jag i samspråk med en äldre herre som varit internerad alltsedan sin ungdom någon gång på slutet av trettiotalet.
Han hade då varit underbetald lantarbetare och i ungdomligt övermod tuttat eld på en godsägares bostadshus.
Han var lite slö i sitt tal, men på mig gav han intryck av att vara normal och då jag frågade personalen om honom var de alla överens om att det egentligen inte var något fel på honom, annat än att den ständiga medicineringen hade förslöat honom och att läkarna ansåg att det skulle vara fullständigt oansvarigt att släppa ut honom utanför Sankt Lars grindar.
Vad som förvånade mig då jag talade med patienterna var att de, motsatt vad jag antagit, så gott som samtliga ansåg sig vara sjuka och i behov av vård.
Diaconus, Paulus 1971 Langobardernas historia.
Drake, Stillman 1995 Galileo at Work: His Scientific Biography.
New York: Dover Publications.
Gibbon, Edward 2005 The History of the Decline and Fall of the Roman Empire: Abridged Edition.
Gregory of Tours 1974 History of the Franks.
Irving, Washington 2012 Legend of Sleepy Hollow and other stories.
New York: Viking Press.
Saramago, José 2003 Grottan.
Stockholm: Wahlström och Widstrand.
Pamuk, Orhan 2018 Mitt namn är röd.
London och New York: Routledge.
Voragine, Jacobo di 1998 The Golden Legend: Selections.
Zetterstéen, Karl Vilhelm 1979 Koranen.
Stockholm: Wahlström och Widstrand.
Today two years have passed since I started writing my blog.
It was my sister Annika, who suggested I start blogging and while rain poured outside the train window on my way to the school I was working in, one hour´s ride to the north, I rewrote an article refused by the local press.
That is now an eternity ago.
Time is a strange phenomenon.
I am sitting on the second floor of our "studio", a converted garage in Rome, listening to an artist who has followed me through life - Peps Persson.
He sings about time and when I listen to the words, I find that they are well suited to my present state of mind.
They speak, as most that Peps has made, directly to my roots in Göinge´s soil and a host of memories turn up in my mind.
So many that this blog will not cover a fraction of them.
Peps sings that time is a stretchable dimension: The past is a dream surviving the night, the future a possible abstraction.
Nothing is certain in this world, thanks to time that changes everything.
Time is the truth of the journey.
Time heals wounds with salt.
Nah - there's something strange about time.
It´s here, but does not exist.
We chase it while we are in the midst of it and each time we remember, we forget it.
It is as time has a direction, that a goal might be reached somewhere, the beginning of some abstruse poetry.
It is sung before it can be understood.
Time allows the tree to blunt the saw, the rings of a trunk know how years go by.
Time is an arrow that has left the bow, the string is singing - strings do that.
Eternity begins where it ends, while nothingness rests outside.
No one knows where time is heading, but we all know what time is doing.
Time tango I have glimpsed How win and to blackjack play Åke Tommy "Peps" Persson at the ICA store in Vittsjö, a village just north of our house in Sweden, occasionally at some gas station in the neighbourhood and a few months ago outside the pharmacy in Hässleholm.
I was surprised to discover how old and worn he has become and could not refrain from waving friendly to him, although I know that he, like most celebrities, is quite agoraphobic and naturally shuns conversation and contact with intrusive strangers.
Nevertheless, Peps smiled back at me, friendly and appreciatively.
He lives with his wife Anita in the woods of Björstorp, 10 kilometres from our house in Bjärnum.
I've seen him perform several times, mostly in small places and then during my student years in Lund, in the seventies.
Perhaps fifteen years ago, I and my oldest daughter listened to him at the jazz club Fasching in Stockholm.
By the drums sat, as so often before, the mighty, bearded Bosse Skoglund.
Maybe it was one of Skoglund's last appearances before he suffered from cardiac fibrillation and it would take eight years before Peps and his old friend played together again, this time at a café in Vittsjö.
When Janna saw these peasant looking musicians perform in front of the sophisticated jazz audience in Stockholm; connoisseurs who probably did not fully understand Peps´ genuine dialect, which she knew so well from my home area, Janna said: -It must have been like this when the great, genuine blues masters from The Deep South performed at clubs in Chicago and New York.
One observation that made me remember what Peps once said about a visit he had made to Chicago, when he discovered reggae: Yes, well, when I came over to Chicago in 1971 the heyday of the blues was history.
The blues did no longer reflect how the black community looked like back then.
Gangs and phenomena like that were gaining ever increasing proportions, street gangs were taking over in both Chicago and New York.
However, that reality was not at all described by blues musicians.
There was admittedly a younger crowd of blues musicians on the West Side of Chicago, but they were very underground.
They were already over fifty, almost all of them.
So the blues did not feel particularly up to date and at the same time - it was still in the middle of the hippie era and it came to be more and more political, progressive rock and all that, the day-to-day reality came knocking on the door, so to speak.
The first time I heard about Peps he called himself Linkin'Lousiana Peps and sang blues in English, nowadays he sings in the somewhat odd dialect of my home county - Göinge.
It was the youngest of my two sisters who by the mid-sixties heard him playing at a place called "The Barn", located in the small village of Röinge, just outside my hometown Hässleholm.
Annika enthusiastically told me that Peps "did not at all sound like a Swede" and that he played harmonica "incomprehensibly good".
My father worked as journalist at the local newspaper Norra Skåne and was not particularly fond of my sister´s visits to The Barn since he had heard that hashish was smoked over there.
A few years later his suspicions were confirmed when a young journalist who he thought was exceptionally nice and talented had begun to hang out with Peps and his friends.
I remember how the police phoned home one evening and asked my father to come to the station after the young journalist had been arrested "severely disturbed and in possession of mind-altering drugs".
The young journalist was extremely upset and cried inconsolably, he had asked if the police could call my father, who at the time was quite well known throughout the district.
It went downwards for the poor fellow.
He ended up at a treatment centre before he came in contact with Narconon, a company run by the Scientology movement, claiming to engage in rehabilitation and outpatient care for drug addicts.
He was apparently cured and subsequently employed by the Scientologists.
I do not remember his last name and therefore I do not know what became of him.
Of course, my father was annoyed by the drug use around the Peps, but he nevertheless found him likeable and appreciated his musicality.
Someone from Peps home village, Tjörnarp south of Hässleholm, once told me that Peps was something of an "outsider" already in high school, and that this could have been a reason to why he took up the habit of smoking hashish.
My acquaintance claimed that his sister, who was in a parallel class to Peps, once had bought hashish from him.
I did not care about that when I first saw Peps Persson perform in a smoke filled, tiny place in Malmö.
Tall, bearded and lanky, he sang the blues and played harmonica with great feeling and finesse.
Apparently moved by his own talent he kept his eyes closed.
It was a great performance and since then I have remained a loyal fan.
Peps has told how he became bewitched by the blues.
There was not much music and culture in the small farming village where his father had a radio repair shop.
Though his father was interested in music, the family sang and obviously listened to a lot of radio.
Early on Peps began playing drums in a dance band and at the age of seventeen he was in 1963 heading his own dance band - Pop Penders Quartet.
In the joint between the fifties and sixties there was not much live music within the district and Peps loved to perform together with like-minded friends.
Respect for popular music has followed him throughout life and he has always felt at home and firmly rooted in the forests of his home district.
As a young musician Peps wanted to leave the enclosed village life and escape to the big world and when he heard the blues he knew it was his music, it would be the key to open up the world for him.
Pep´s siblings had some jazz and rock records he was fascinated by, but it was in 1963 when he started listening to Olle Helander´s radio series In the Blues Quarters he saw the light.
Helander had travelled to the US and recorded blues musicians in their backyards; their kitchens, on their porches, or in any hotel lobby where you could find a piano.
When I listen to him the Göinge of my childhood and youth comes back.
The place on earth where I find my roots.
Meanwhile, Peps music is also world music, though he is far from being afraid of using Swedish pop and country music, which he cross-fertilizes with blues, rock and reggae obtaining a result speaking directly to me.
Peps Persson is odd and radical.
He never sold himself to anyone, neither the music establishment, or the looney left, in spite of the fact that he always has remained a true radical: No, I was not at all acceptable in the prog circles, not in those strictly political fraternities.
It took such expressions that sometimes when we played at, for example, The Communist Youth and such venues, they came into the dressing room before the jig and wanted to look at our repertoire and suggested that such and such tune had to be replaced by what they meant was necessary for keeping a politically strict line and such stuff.
Not great freedom of expression there.
I remember quite well such totalitarian behaviour.
Sometime in the mid-seventies, I sat and drank a beer at the Academic Society in Lund and ended up in a heated conversation with some casual acquaintance who was able to quote big chunks from Marx's Das Kapital, suddenly he began to waffle about how Swedish farmers should become inspired by Mao´s speech about culture for the masses that The Great Helmsman had delivered in Yenan 1942.
There were young, radical ladies present and the leftist guy tried unabashedly to impress them, especially by quoting long-winding extracts from the Yenan speech.
I could not help burst out laughing and choked on the beer.
After I had calmed down I stated that I hardly considered myself to belong to such a group as "we intellectuals" and that if I quoted Mao's speech in Yenan to any farmer in Göinge he would consider me ripe for some mental institution.
The enraged Maoist emptied the content of his beer glass all over me and said he that he would smash the glass right into my face if I did not shut up with my fascistic insults.
Much better than the violent thug Peps understands the value of absorbing "popular culture" into his artistry, not to induce some farmers to become communists, but because it is inspiring by combining your roots within a living culture with cultural expressions from other parts of the world.
After visiting Chicago in the early 1970s Peps deliberated: For sure, I am not a black person living across the sea.
I am a white guy from Skåne.
I have some musical roots of my own and like the roots of a black guy over there my kind of music is also working class stuffold time popular songs, religious tunes and so on.
In my own musical background, coming from my part of the world I found parallels with reggae and in a different way with the blues as well.
Because Jamaica had been impregnated with English culture for so many years, there was an awful lot of European music influence in reggae as well.
You can hear it in the early reggae.
I did not understand much of that, it did not make any sense to me.
It is music's intimate way of addressing our feelings that fascinates Peps.
He needs the proximity to those he encounters through his music.
Peps has always been a live performer.
As a musician he is dependent on his listeners, his fellow musicians.
According to him, a musician depends on his environment, the emotional echo that music creates when we find ourselves close together in a cramped room.
Peps does not like to play outdoors, on stage, or in a recording studio.
Outdoors it feels "as if everything just goes off into outer space," and in the studio, or concert hall, there is no sufficient human presence, according to Peps "you do not have time to take in people's faces and bodies, to feel that specific presence" he needs for inspiration.
As the old musical fox Bosse Skoglund, who has played with many of the truly great performers, has observed about Peps: - He's so incredibly genuine.
Genuine right down to his heart roots.
And he is a truth-teller.
One who is not afraid of criticism.
Though there has never been any problem for him since everything he has sad has been quite reasonable.
Peps has reciprocated the praise: - It was enough when I and Bosse were playing together, there was no need for anything else.
We did not have to talk about anything particular, no need to explain anything at all.
Peps does obviously not limit himself to playing as if his music was an extension of his autonomic nervous system.
As his song about the enigma of time seems to allude to, he enjoys sitting in his house in the forest and think about the mysteries of human existence, just like other rural eccentrics I sometimes visited in company with my with my father, or whom I met when I in my youth when I with my friends was cycling around in the Göinge forests.
Peps describes his everyday life as being laid back and easy going: - I take it easy and enjoy life.
Sometimes I play and fool around here in my own little studio, but everything is done in a comfortable slow tempo.
When I studied at Lund University I lived in a student dormitory, there I for a short time had a nice neighbour who played the drums, though I have forgotten his name and what he studied.
I think his name was Hasse.
Well, when I late at night was sitting alone in the common kitchen and drank a cup of tea Hasse turned up.
He seemed slightly intoxicated, obviously he had smoked bananas, what hashish in those day was called in Lund, probably due to a brand named Yellow Leb, which was bought in Copenhagen.
Hasse knew and was a great admirer of Bosse Skoglund and had through him come in contact with the gang around Peps.
Now Hasse threw himself into a chair across the kitchen table and sighed: - Whoaw, I'm completely gone, my brain matter is swirling around.
I wondered, who neither smoked cigarettes or hashish.
What did they say?
I am vain trying to clear up my mind.
It´s all so confusing.
Hasse´s bewilderment made me think about Pep´s ideas about memory, time, existence and music: The nervous system is built according to our experiences.
The brain and the nervous system are intimately connected so the latter definitely has to be affected by experiences gained during our life time.
Especially what we went through in younger days.
This means that a swing musician's nervous system is built up in a different manner than a reggae musician´s.
If you should be so drastic.
When Peps is talking about musicians' nervous he might be moving in the sphere that Ludwig Wittgenstein called "language-games", meaning that each and every one of us lives in a world divided into spheres influenced by our activities and our use of language, by the specific environment of our existence, which determines our way of thinking.
An existence akin to what biologists call a biotope, the ecosystem of certain plant and animal communities.
The distinctive character of a biotope makes some organisms thriving better there than others, a context that eventually characterizes their entire existence, and probably as Peps asserts - their nervous system and manner of socializing with other creatures.
This way of thinking may be compared to the Pythagorean view that a friend is your equivalent, a second I - allon heautón, which the Romans translated as alter ego.
It may thus be possible that within Peps Persson´s language-game, his habitat, i.
When Skoglund was hit by poor health Pep´s musical creativity suffered: It's damn hard.
The whole situation has changed completely.
I experience playing and touring in a completely different way than before.
It's hard to explain in a comprehensible manner.
I may state, if I'm exaggerating a little, that before I had generally never considered music playing as a job, as a profession, it was just a great incredible adventure!
But now when Bosse is not around anymore it has in some strange manner suddenly become serious.
Right now, how shall I'll put it?
It's not so much fun anymore?
Skoglund, who is ten years older than Peps, initiated his career as a professional musician in 1951.
He has played with some of the jazz's greatest, people like Ben Webster, Dexter Gordon, Don Cherry, Lucky Thompson, Kenny Dorham, Oscar Brown Jr.
During eleven years he played with the brilliant Lasse Gullin, Sweden's greatest saxophonist.
Gullin died in 1976.
I remember how I in 1972 found myself on a ferry to the big island of Gotland off the Swedish coast, when my friend and art professor Aron Borelius pointed to a thick-set, somewhat mushy looking, square-bearded man in a state of deep, not particularly appealing, state of slumber.
He was slumped across a table in the café of the ferry: - It may not look like that, but that man is a genius.
One of Sweden's greatest musicians.
He's probably not so fit and vigorous right now, but remember that few Swedes have been blessed with so much talent.
It was drug abuse that took the life of Lasse Gullin at the age of forty-eight years of age.
A drug addiction that probably was not improved through his dealings with Chet Baker.
It is noteworthy that a musically talented person like Bosse Skoglund, with a long life among the greatest musicians in Sweden and abroad, is such an earnest admirer of Pep´s skills: - He is special.
Unfortunately, he never made a record as good as he really is.
During some of our gigs, he has been so incredibly good that I almost fell off the chair.
It is quite possible that Skoglund appeared in Pep´s life through his contacts with a musical collective a few kilometres from our house in Bjärnum and which my father was well informed about.
The same year as Peps began working with Bosse Skoglund, Moki and Don Cherry moved into Tågarp´s old school in the little village of Farstorp.
Bosse Skoglund often played drums in various settings conducted by Don Cherry.
Moki Cherry, who originally was named Monika Karlsson, had in the early sixties come to Stockholm to study art and then spent much time in the city's avant-garde circles, where she met the already legendary Don Cherry, a giant in the world of jazz.
He played with, inspired and was inspired by great musicians such as Gato Barbieri, Sonny Rollins, John Coltrane and Lou Reed.
Cherry had during the sixties, in collaboration with Ornette Coleman, develop the American free jazz movement.
Later, Cherry article source a pioneer in what has been called world fusion, and mixed his jazz playing with influences from the Middle East, Africa and India.
In New York, Don Cherry had, for example, met with Vasant Rai, master of a variety of classical, Indian instruments and had before he settled in Farstorp studied with him in India.
A year after moving to Göinge Don Cherry collaborated with the famous, Polish composer Kryszfof Penderecki.
Moki Cherry felt that there was no clear boundary between life and art and together with her friend Anita Roney she converted the Tågarp school into a Gesamtkunstwerk, with large textile applications inspired by voodoo, punk and Indo-Tibetan art.
The two friends ran a theatre group they called Octopuss, engaging local children while Moli´s and Don´s home served as one of the various artistic collectives that during that time were established in different parts of the Swedish countryside.
Anita Roney, who as well as Moki was a skilled artist, was married to the Englishman Steve Roney, who had been the owner of an "alternative" music store in Stockholm and they had, in the hippie manner of the time, been travelling around the world together.
Anita and Moki declared that they jointly tried to turn their homes into a stage for their world view and their children all became musicians, actors and writers.
For Moki Cherry there was no clear boundary between life and art.
Within the old school of Tågarp there was a constantly ongoing artistic production.
Moki and Don were not working alongside each other, they worked together and integrated their art into new, unique expressions.
Talking about Moki Cherry's art, is to talk about her life.
Don Cherry was divided between the art scene in New York, with its jazz, rock, drugs, its hippie creativity and the much simpler country life in Farstorp.
Neither Moki nor Don were isolated in Farstorp, guests from afar frequently turned up and when Don Cerry toured with his Organic Music, which he described as a "platform for ideas, a creative outlet" rather than a particular style of music, he used to decorate the venues with Moki´s large, colourful applications and they constantly interacted with various, influential protagonists in music and art.
Moki was, for example, a good friend of Niki de Saint Phalle.
From the late seventies the family shared their time between an artist's loft on Long Island in New York, while Don Cherry taught music at Dartmouth College in New Hampshire, and Farstorp, where they lived during summer.
Don Cherry died in 1995 and Moki in 2009.
Currently an exhibition with Moki Cherry´s art runs at the Stockholm Museum of Modern Art, it will be taken down 8 January 2018.
My father occasionally mentioned Don Cherry.
Even if he did not want to get involved with the more or less strange collectives around Hässleholm, he was fascinated by odd personalities and befriended some of them.
For example, he was fairly well acquainted with Jørgen Nash, brother to the more famous Asger Jorn, both influential members of the avant-garde movement the Situationist International.
Nash lived in the artist collective Drakabygget outside the village Örkelljunga, a strange place I once visited with my father.
Well, I heard more about the Cherry collective in Farstorp around the beginning of this century when I on behalf continue reading Sida the Swedish International Development Cooperation Agency participated in an initiative called Sweden in the World.
We were a group travelling around to different schools in Sweden, where I gave a lecture on Swedish development cooperation.
The other group members varied, but every time I attended there was an actor who performed a piece called Water out of a Gourd and the musician Ahamadu Jah, who told the students about West African music culture and played on different drums.
Ahamadu and I got along quite well and talked at length during evenings at various hotels throughout Sweden.
I especially remember one evening at the Park Hotel in the town of Luleå, in the far north of Sweden.
Ahamadu originally came from Sierra Leone and had been very active in the Stockholm music scene and played with famous Swedish artists like Cornelis Wreeswijk, Bernt Egerbladh, Benny Andersson from ABBA and Bob Marley.
He seemed to have been in every city hotel in Sweden.
Ahamadu told me that he in the beginning of the 1960s had been with the Moki Cherry, who at that time was Monika Marianne Karlsson and with her had a daughter named Neneh, who now is a famous musician.
It was apparently Ahamadu who introduced Moki to his friend Don Cherry, whom she later married.
I still have contact with Moki, and do occasionally visit them down in Tågarp.
Through Ahamadu I learned more about life in the Farstorp community, though I never got to ask him about Bosse Skoglund and Peps Persson, nonetheless I am convinced that he knows them.
When I think of Peps Persson, who lives not far from us in Bjärnum and Farstorp which is even closer, I understand how different worlds we humans inhabit, in spite of the fact that we may be quite close to each other in space and time.
Being part of another biotope than the one where Peps exists I can never become part of his habitat, where music constitutes the main ingredient in the lives of his fellow organisms.
When the symbiosis within an enclosed system is disturbed it is possible that plagues occur, often in the form of uncontrollable stress.
Like when a harmonious marriage begins to falter.
For examples, Peps suffered from the onslaught of Bosse Skoglund's disease and oddly enough a few years later he also began to suffer from similar troubles — cardiac fibrillation: - Sometimes it passes after one day, but it happens that I have to go to the hospital and receive electric shocks to get the heart beating as it ought to do.
When that occurs, it takes a while for my body to recover, then I cannot play at all.
Maybe stress is the main culprit.
I have never suffered from fibrillation, though as many chinese gambling superstitions and taboos I may sometimes feel how stress cuts into the heart and when that happens I may come to think about another song by Peps, inspired by a reggae by Toots and Maytals´ Pressure Drop: Up to you!
I said: - Stress, Brother.
The stress can break you!
And when it breaks you you realize that you have lived badly!
Stress breaks I initated this essay with a memory of how I started blogging on a bleak day exactly two years ago.
I came to think about Peps Persson and have now ended up with stress and its possible influence on our wellbeing.
Is there a connection between memory, stress and of how our body functions?
Probably these three factors converge in one very specific place of our brains.
Like so many other anatomists, Giulio Cesare Aranzio searched for the place where the soul dwells inside the body.
In the dissecting theatre of the University of Bologna, he cut in corpses; opened foetuses, hearts and eyes.
He made one discovery after another, but did not fined the soul's abode.
As scientists often do, Giulio Cesare relied on his intuition.
When he one evening in 1564 had sawn through the skull of an executed criminal and carefully cut into the grey matter, he found deep in the temporal lobe a small organ resting like a tiny foetus imbedded almost at the very centre of the skull.
He called it the hippocampus, seahorse, and surmised it had some connection with the soul and like so much within the brain it is a bipolar body, there are two identical hippocampi opposite one another.
We now know that the hippocampus somehow controls our learning and memory functions.
The hippocampus is the first organ affected by Alzheimer's disease.
It seems to receive and process what is stored in the amygdala, the almond, the oldest part of the brain, known as the "reptilian brain".
That part of the brain stimulates fear, aggressiveness and sexual desire; feelings that seem to control every living being.
The hippocampus takes amygdala´s primitive emotions and transforms them into narrative memories.
The little seahorse is the brain's storyteller.
It refines and gives meaning to our primitive emotions.
In humans that are stressed out for a long time the seahorse shrinks.
Stressed and depressed persons often have problems with their memory.
Depressive and destructive thoughts drag us around in suffocating circles - day in and day out.
As the black-clad, old women who every day enter Rome's gloomy churches and place themselves in front of a blackened altarpiece, depicting how some saint is tortured to death.
Recently it has been discovered how various chemical substances may stimulate the growth of hippocampus´ cells.
And not only that - a good mood and a positive attitude may also stimulate cell regeneration in the hippocampus.
Neurologists now believe that a continuous turnover of cells of the seahorse probably is necessary for achieving intellectual flexibility, maintain the memory and stimulate our learning ability.
Depression attacking the cells of the seahorse may thus be considered as some kind of prerequisite and encouragement for its complex operations.
By killing unhealthy cells gloom and despair clean up the hippocampus and thus have a positive effect on its innovative activities by turning depressions into optimism through the creation of healthy cells.
Vladimir Bekhterev was a titan of Russian-brain research.
A pioneer in neurophysiology and psychiatry.
It was Bekhterev who was called in to took care of Lenin after his fatal brain haemorrhage, but the Soviet state leadership realized that the great brain researcher´s passion for truth was inappropriate if you wanted to find a physiological explanation for Lenin's genius and banned him from being present at the autopsy of the venerated leader´s brain.
It was Vladimir Bekhterev who during his treatment of a patient with severe memory loss first formed a theory about the hippocampo´s importance for transforming emotions into functional memories.
He also sensed the small seahorse´s linkage to depressive disorders.
Stalin was gifted with a certain aesthetic sensibility.
Often he could sense quality in literature and music and he could even track genius in scientific research.
Though he was also deceived by his own absolutism.
Most of all, Stalin was a murderer and a ruthless tyrant.
In October 1927 Josif Stalin had cleared out the last oppositional politicians from the Soviet leadership.
In November that year, Trotsky´s and Zinoviev's membership had been revoked by the Bolshevik Party and during the Party's Fifteenth Congress from the 2nd to 19th December Stalin was praised as the country's only and supreme leader.
A man from the depths of the people who would build "socialism in one country" and thereby lead the people into a classless Utopia.
Nevertheless, as so many times before, when a man fulfils his dreams, Stalin felt tired and worn.
Desolation spread around him.
A week after the party congress the first Soviet Congress of psychiatrists and neurologists was summoned.
The seventy-year-old Wladimir Bektherev was at the centre of his admiring colleagues' attention.
He was in radiant health and would on the 23rd December pronounce the Congress´ closing statement.
Bektherev sat at home and once again went through his speech, the phone rang.
It was a personal and highly confidential call from Iosif Vissarionovich - Stalin.
The supreme leader confided to the Soviet Union´s greatest psychiatrists that he was tired, very tired.
Maybe he was depressed?
Could Wladimir Bektherev help him?
Diagnose and cure of his condition?
Bektherev hurried to the Kremlin.
Several hours later, he appeared behind the psychiatrists´ congress´ lectern and gave an acclaimed lecture.
Afterwards, a colleague approached him.
It must have been stressful for you to head this Congress.
However, I can assure it was a tremendous success.
Wladimir Bektherev shook his head, took his colleague by the arm and led him aside: - It's not that, my dear Victor Vaselitch.
That´s not the congress that made me tired and nervous.
I'm sure my judgement is correct.
I consider it to be a clinical case.
He poses a danger both to himself and to others.
Most of all to others.
Yes, for the whole nation.
His colleague was terrified.
The day after the thoroughly healthy Bekhterev became seriously ill.
Within a few hours Wladimir Bektherev was dead.
It was declared that he had died of "natural causes", no autopsy was performed.
Andersen, Per, Richard Morris, David Amari and Tim Bliss 2007 The Hippocampus Reader.
Oxford: Oxford University Press.
Sagan, Carl 1977 The Dragons of Eden: Speculations on the Evolution of Human Intelligence.
New York: Random House.
The song texts, clumsily translated by me, are from the album of Peps Blodsband: Äntligen 2005Gazell Records AB, GAFCD-1090.
Idag är det två år sedan jag började skriva min blogg.
Det var min syster Annika som föreslog att jag skulle börja blogga och med ösregn utanför tågfönstret på väg till skolan jag arbetade på i Växjö skrev jag om en artikel jag fått refuserad av både Sydsvenskan och Norra Skåne.
Det där tycks nu vara en evighet sedan.
Tiden är ett märkligt fenomen.
Han sjunger om tiden och då jag lyssnar till orden finner jag att de passar utmärkt till min nuvarande sinnesstämning.
De talar som det mesta som Peps gjort direkt till mina rötter i göingemyllan och en mängd minnen dyker upp.
Så många att denna blogg omöjligt kan täcka en bråkdel av dem.
Att tiden är en töjbar dimension.
Det gångna är en dröm som övernattat, framtiden en tänkbar abstraktion.
Ingenting är säkert här i världen.
Tack vare tiden som förändrar allt.
Tiden som är sanningen om färden.
Tiden som kan läka sår med salt.
Nä - det är något underligt med tiden.
Den liksom både finns och inte finns.
Vi jagar den fast vi är mitt i den Och glömmer bort den varje gång vi minns.
Men man sä´r att tiden har en riktning, Som om målet finns nånstans att nå Och en början i nån dunkel diktning.
Sjungen innan nåt fanns att förstå.
Tiden låter trädet trubba sågen, Vedens ringar vet hur åren går.
Tid är pilen som har lämnat bågen Strängen sjunger — strängar gör ju så.
Evigheten börjar där den slutar, Intigheten vilar utanför.
Ingen av oss vet vart tiden lutar.
Alla märker vi vad tiden gör.
Jag förvånades hur gammal och sliten han blivit och kunde inte avhålla mig från att vinka vänligt till honom och även om jag vet att han, som de flesta kändisar, är tämligen folkskygg och givetvis skyr samtal och kontakt med påträngande främlingar, så log Peps vänligt och uppskattande tillbaka.
Han bor med hustrun Anita i skogen i Björstorp, någon mil från vårt hus i Bjärnum.
Jag har sett honom uppträda flera gånger, mest i mindre lokaler och då under min studietid i Lund på sjuttiotalet.
För kanske en femton år sedan lyssnade jag och min äldsta dotter till honom på jazzklubben Fasching i Stockholm.
Vid trummorna fanns som så ofta förr den väldige, skäggige Bosse Skoglund.
Kanske var det ett av Skoglunds sista uppträdande innan han drabbades av hjärtflimmer och det skulle dröja åtta år innan Peps och han åter spelade tillsammans, den gången på ett kafé i Vittsjö.
Då Janna såg dessa bondska musiker uppträda inför den sofistikerade jazzpubliken i Stockholm; konnässörer som antagligen inte fullt ut begrep Peps genuina dialekt, som hon kände så väl till från min hembygd, konstaterade Janna: -Så här måste det ha varit en gång i tiden då de stora, genuina bluesmästarna från The Deep South uppträdde på klubbarna i Chicago och New York.
En iakttagelse som kom mig att minnas vad Peps en gång sagt om ett besök han gjort i Chicago, då han upptäckte reggae: Ja, alltså, redan när jag kom över till Chicago 1971 så var blusens verkliga storhetsdagar över.
Och bluesmusiken speglade inte särskilt bra det svarta samhället som det såg ut då.
Då hade just det där med gängbildningar och sådant fått ordentliga proportioner, gatugängen började ta över både i Chicago och New York.
Men den verkligheten beskrev inte bluesmusikerna alls.
Det fanns visserligen en yngre skara av bluesmusiker på West Side i Chicago men dom var jävligt underground alltså, det var verkligen street level på dom, det var äldre snubbar alltså.
De var redan över femtio allihop nästan.
Så bluesen kändes inte särskilt aktuell och samtidigt var det hippie-eran som kom att bli mer och mer politisk, progg-eran och det där, då dagens verklighet liksom knackade på dörren, så att säja.
Första gången jag hörde talas om Peps kallade han sig Linkin´Lousiana Peps och sjöng enbart blues på engelska.
Far som var journalistpå lokaltidningen Norra Skåne gillade inte att Annika gick till Ladan eftersom han hört att det röktes hasch där.
Några år senare fick han sina farhågor bekräftade när en ung journalist som han tyckte var ovanligt trevlig och talangfull börjat umgås i chinese gambling superstitions and taboos kring Peps.
Det gick sedan utför för stackaren.
Han kom på behandlingshem innan han fångades upp av Narconon, ett företag som drivs av Scientologrörelsen och säger sig ägna sig åt rehabilitering och öppenvård av narkotikamissbrukare.
Han blev uppenbarligen botad och sedermera anställd av Scientologerna.
Jag kommer inte ihåg hans efternamn och vet därför inte riktigt vad som blev av honom.
Givetvis var Far irriterad av narkotikamissbruket kring Peps, men han fann honom likväl sympatisk och uppskattade hans musikalitet.
Min bekant påstod att hans storasyster, som gått i en parallellklass till Peps, en gång hade köpt hasch av honom.
Det där brydde jag mig inte om då jag första gången såg Peps Persson uppträda på en rökig, liten lokal i Malmö.
Lång, skäggig och gänglig sjöng han blues och spelade munspel med stor inlevelse och finess.
Han blundade, uppenbarligen gripen av sin egen talang.
Det var storslaget och sedan dess har jag förblivit en trogen fan.
Peps har berättat hur han tidigt blivit förhäxad av bluesen.
Det var inte mycket musik och kultur i den lilla bondbyn där hans far hade en radioaffär.
Fast fadern var musikintresserad, sjöng gärna och givetvis lyssnade man mycket på radio.
Tidigt började Peps spela trummor i ett dansband och som sjuttonåring startade han 1963 ett eget dansband — Pop Penders Kvartett.
I skarven mellan 50- och sextiotalet fanns det inga live-band på bygden och Peps älskade redan då att uppträda tillsammans med likatänkande.
Respekten för folklig musik har sedan följt honom genom livet och han har alltid känt sig hemma och rotad i den skånska skogsbygden.
Som en ung, musikintresserad man ville dock Peps bort från byn, ut i den stora världen och då han hörde blues visste han att det var hans musik, att det var den som skulle öppna världen för honom.
Peps syskon hade några jazz- och rockskivor som han fascinerades av, men det var då han 1963 börjat lyssna till Olle Helanders radioserie I blueskvarter som han blev frälst och såg ljuset.
Helander hade rest över till USA och spelat in bluesmusiker i deras hemmiljö; i deras kök eller i någon hotellobby där det fanns ett piano.
Det är den intima närvaron, det personliga tilltalet, som lever vidare i Peps musik.
Då jag lyssnar till honom kommer Göinge till liv och därmed också det bästa i min barndom och ungdom.
Stället där jag finner mina rötter.
Samtidigt är Peps musik världsmusik, fast han är inte rädd för svensk schlager och dansbandsmusik som han korsbefruktat med blues, rock och reggae med ett resultat som talar direkt till mig.
Peps Persson är udda och radikal.
Han sålde aldrig ut sig, varken till musiketablissemang eller töntvänster: Nej, jag var inte alls rumsren i progg-kretsar, inte i de politiskt strikta kretsarna.
Och det tog sig sådana uttryck att ibland när man spelade på till exempel Kommunistisk Ungdom och sådär så kom dom in i logen innan giggen och ville titta på repertoaren och förslog att man skulle byta ut visa låtar för att hålla en politisk strikt linje och sådant där.
Inte stort frihetstänkande där alltså.
Den tidens totalitära stämningar minns jag väl.
Någon gång vid mitten av sjuttiotalet satt jag och drack öl på Akademiska Föreningen i Lund och kom då i samspråk med någon tillfällig kompis som kunde stora stycken av Marx Das Kapital utantill och som helt omotiverat började örla om att svenska bönder borde låta sig inspireras av Maos tal om masskultur som Den Store Rorsmannen hållit i Yenan 1942.
Det var unga, radikala damer närvarande och vänsterkillen försökte ogenerat imponera på dem, inte minst genom att citera långa, tradiga stycken ur Yenantalet.
Jag började skratta och satte ölen i halsen.
Efter att ha varit i Chicago tänkte han: Att va fan, jag är ju inte svart, jag är ju vit skåning liksom!
Så jag vill också ta vara på mina egna musikaliska rötter som då egentligen var arbetsklassmusik, gammeldans, schlagers och så vidare.
Och där hittade jag också paralleller med reggaen och på ett annat sätt med bluesen alltså.
Därför att Jamaica hade impregnerats med den engelska kulturen i så många år och det fanns en väldig massa europeiskt musikinflytande.
Det kan man ju höra i den tidiga reggaen.
En del tidig reggae lät precis som schottis i mina öron, och man hade samma instrumentering med klarinetter och fioler och så vidare.
Det där begrep jag inte alls.
Det var musikens intima tilltal som fascinerade Peps.
Närheten till dem han möter genom musiken.
Peps har alltid varit en live-artist.
Som musiker är han beroende av sina lyssnare, sina medmusikanter.
Enligt honom reagerar alltid en musiker på sin omgivning, det emotionella eko som musiken skapar när vi befinner oss tätt tillsammans i samma trånga rum.
Peps gillar inte att spela utomhus, på scen eller i en inspelningsstudio.
Som den gamle musikräven Bosse Skoglund, som spelat med många av de verkligt stora artisterna, konstaterade om Peps: — Han är så jävla genuin.
Äkta ända in i hjärteroten.
Och han är en sanningssägare.
Man får inte vara rädd för kritik.
Men det har aldrig varit några problem för han har haft fog för det han har sagt.
Alltmedan Peps om Skoglund har sagt: — Det har räckt att jag och Bosse har lirat, sedan har det inte behövts något mer.
Vi har inte behövt snacka om något och inte behövt förklara någonting över huvud taget.
Peps nöjer sig uppenbarligen inte med att enbart spela som om det vore en förlängning av hans autonoma nervsystem.
Som sången om tiden tycks anspela på sitter han antagligen i sin stuga och funderar, likt de bygdeoriginal jag ibland besökte med min far, eller som jag träffade då jag med mina kamrater i min ungdom cyklade runt i göingeskogarna.
Som Peps säger: — Jag går här hemma och tar det lugnt och trivs med livet.
Jag spelar in lite ibland här i min egen lilla studio, men allt går i ett behagligt långsamt tempo.
Då jag i Lund bodde i en studentkorridor hade jag under en kortare tid en trevlig granne som spelade trummor, vad han hette och studerade har jag glömt.
Jag tror han hette Hasse.
Nåväl, när jag en sen kväll satt ensam i det gemensamma köket och drack en kopp te dök Hasse upp.
Han verkade lätt påverkad, uppenbarligen hade han rökt bananer som man i Lund kallade hasch, så kallad Yellow Leb.
Hasse kände och var stor beundrare av Bosse Skoglund och hade genom honom kommit i kontakt med gänget kring Peps.
Nu kastade sig Hasse ner i stolen på andra sidan köksbordet och suckade: — Puh, jag är helt väck i skallen.
Jag försöker reda upp det hela, men fattar inget.
Något av det där tycker jag mig känna igen i Peps tankegångar kring minne, tid, existens och musik.
Nervsystemet byggs ju upp av våra erfarenheter, rent bokstavligt och konkret har man ju kommit underfund med att hjärnans och nervsystemets kopplingar och så vidare bestäms av de erfarenheter man gör under sitt liv.
Speciellt då förstås i yngre dar.
Så att en swingmusikers nervsystem är byggt på ett annat sätt än en reggaemusikers helt enkelt.
Om man ska vara så drastisk.
Kanske något i stil med vad biologerna kallar en biotop, den omgivning där vissa växt- och djursamhällen hör hemma.
Biotopens karaktär gör att vissa organismer trivs bättre där än andra, ett sammanhang som präglar hela deras existens och antagligen också, i Peps mening, deras nervsystem och valet av umgänge.
Kanske är detta tänkande besläktat med Pythagoras åsikt om att en vän borde vara ditt andra jag — állon heautón, som romarna översatte med alter ego.
Peps Perssons språkspel, hans biotop, är musiken som präglar så mycket av hans tillvaro och i så fall kanske det går att påstå att Bosse Skoglund är hans alter ego.
Då Skoglund blev sjuk blev Peps musik och skapande lidande: Det är jävligt svårt.
Hela situationen har fullständigt förändrats.
Jag upplever spelandet och turnerandet på ett helt annat sätt.
Det är svårt att förklara riktigt också … Jag kan säja så här, om jag överdriver lite, att innan har jag över huvud taget inte reflekterat över spelandet som ett jobb, som ett yrke, utan det har bara varit ett stort jävla äventyr!
Men nu när Bosse inte är med så har det plötsligt blivit allvar på något konstigt sätt.
Eller hur jag nu ska uttrycka det … Är det inte lika roligt?
Skoglund är tio år äldre än Peps och började spela som professionell musiker 1951.
Han har spelat med några av jazzens största, som Ben Webster, Dexter Gordon, Don Cherry, Lucky Thompson, Kenny Dorham, Oscar Brown Jr.
Under elva år spelade han med den geniale Lasse Gullin, Sveriges genom tiderna störste saxofonist.
Gullin dog 1976 och jag minns hur jag 1972 befann mig på en gotlandsfärja tillsammans med min konstprofessor Aron Borelius.
Vi satt i färjans kaféet och Aron pekade ut en tjock och plufsig man med fyrkantigt skägg, som satt och sov vid ett bord: — Det kanske inte ser så ut, men det där är en av Sveriges absolut största musiker … Lasse Gullin.
Han mår nog inte så bra just nu, men kom ihåg att så mycket talang är det få svenskar som har.
Det var säkerligen drogmissbruket som tog livet av Lasse Gullin vid fyrtioåtta års ålder.
Ett drogberoende som inte blivit bättre av hans samröre med Chet Baker.
Det är intressant att en så genommusikalisk man som Bosse Skoglund, med ett liv bland de största musikerna både i Sverige och utomlands blivit så tagen av Peps skicklighet: — Han är speciell.
Tyvärr har han aldrig gjort den platta som är lika bra som han är.
Vissa spelningar har han varit så bra att man nästan har ramlat av stolen.
Det är mycket möjligt att Skoglund dök upp hos Peps genom sina kontakter med ett musikaliskt kollektiv som låg några kilometer från vårt hus i Bjärnum och som Far också kände väl till.
Samma år som Peps började samarbeta med Bosse Skoglund flyttade Moki och Don Cherry in i Tågarps gamla skola i byn Farstorp.
Bosse Skoglund spelade ofta trummor i olika sättningar med Don Cherry.
Moki Cherry, som ursprungligen hette Monika Karlsson, hade i början av sextiotalet kommit till Stockholm för att studera konst och umgicks där i stadens avantgardekretsar där hon träffade den redan då legendariske Don Cherry, en gigant inom jazzvärlden, som spelat med män som Gato Barbieri, Sonny Rollins, John Coltrane och Lou Reed.
Cherry hade under sextiotalet, i samarbete med Ornette Coleman, varit med om att utveckla den amerikanska freejazzrörelsen.
Sedermera blev Cherry något av en pionjär inom det som har kallats world fusion och detta genom att han i sitt musikskapande lyckades blanda jazzen med influenser från Mellanöstern, Afrika och Indien.
I New York hade Don Cherry exempelvis träffat Vasant Rai, mästare på en mängd klassiska, indiska instrument och hade innan han slog sig ner i Farstorp studerat för honom i Indien.
Något år efter flytten till Göinge samarbetade Don Cherry också med den berömde, polske kompositören Kryszfof Penderecki.
Moki Cherry ansåg att det inte fanns någon tydlig gräns mellan liv och konst och tillsammans med väninnan Anita Roney omvandlade hon Tågarps skola till ett chinese gambling superstitions and taboos, med stora textilapplikationer inspirerade av voodoo, punk och indisk-tibetansk konst.
De två väninnorna drev en teatergrupp med barn från bygden som kallades Octopuss och deras hem fungerade som ett av de olika konstnärliga kollektiv som under den tiden växte fram på olika håll ute på den svenska landsbygden.
För Moki Cherry fanns ingen tydlig gräns mellan livet och konsten.
Inom den gamla skolan i Tågarp, som Don och Moki flyttat till 1970, pågick en konstant kulturproduktion.
Moki och Don arbetade inte vid sidan om varandra utan tillsammans och integrerade sin konst till nya, unika uttryck.
Att prata om Moki Cherrys konst är att prata om hennes liv.
Don Cherry var splittrad mellan konstscenen i New York, med sin jazz, rock, droger och kreativa hippiemiljö och det enklare livet på landet i Farstorp.
Moki var exempelvis god väninna med Niki de Saint Phalle.
Från slutet av sjuttiotalet delade familjen sin tid mellan willy wonka and the chocolate factory slot konstnärsloft på Long Island i New York Don Cherry undervisade på Dartmouth College i New Hampshire och Farstorp, där de bodde under sommarhalvåret.
Don Cherry avled 1995 och Moki 2009.
För närvarande pågår en utställning med Moki Cherrys konst på Moderna Muséet i Stockholm, den tas ned den åttonde januari 2018.
Far nämnde ibland Don Cherry.
Även om Far inte ville bli inblandad med de olika mer eller mindre underliga kollektiven runt omkring Hässleholm var han ständigt fascinerad av udda personligheter.
Exempelvis var han ganska god bekant med Jørgen Nash, bror till Asger Jorn och medlem i Situationistinternationalen.
Nash levde i konstnärskollektivet Drakabygget utanför Örkelljunga, ett märkligt ställe som jag en gång besökte tillsammans med Far.
Nåväl, kollektivet Farstorp hörde jag mer om i början av seklet då jag för Sidas räkning deltog i ett initiativ som kallades Sverige i Världen.
Vi var en grupp som reste runt till olika skolor i Sverige och jag höll ett föredrag om svenskt biståndssamarbete.
De andra gruppmedlemmarna varierade, men varje gång jag deltog fanns en skådespelare som framförde en stycke som hette Vatten ur en kalebass och musikern Ahamadu Jah, som berättade för eleverna om västafrikansk musikkultur och spelade olika trummor.
Jag och Ahamadu kom väl överens och samtalade länge om kvällarna på olika hotell runtom i Sverige.
Jag minns speciellt en afton på Park Hotell i Luleå.
Ahamadu, som ursprungligen kommer från Sierra Leone hade varit mycket aktiv i Stockholms musikliv och spelat tillsammans med personligheter som Cornelis Wreeswijk, Bernt Egerbladh, Benny Andersson och Bob Marley.
Han tycktes ha varit på varje stadshotell i hela Sverige.
Ahamadu berättade för mig att han i början av sextiotalet hade varit tillsammans med Moki Cherry, som på den tiden hette Monika Marianne Karlsson, och att han med henne fått en dotter vid namn Neneh, som sedermera blev en skicklig musiker och artist.
Det var tydligen Ahamadu som introducerat Moki för sin vän Don Cherry, som hon sedan gifte sig med.
Jag har kontakt med Moki och har ibland hälsat på i Farstorp.
Genom Ahamadu fick jag reda på en hel del om livet i kollektivet i Farstorp, men jag kom aldrig på att fråga honom om Bosse Skoglund och Peps Persson, fast jag är övertygad om att han känner dem.
När jag tänker på Peps Persson som bor inte så långt från oss i Bjärnum och Farstorp som är ännu närmare, förstår jag hur vitt skilda världar vi människor lever i.
Även om vi kan befinna ganska nära varandra i rum och tid och att våra väga ibland kan korsas på ett ganska underligt och perifert sätt.
Det är nog som Peps säger att det finns en intim koppling mellan musikers nervsystem, speciellt sådana som arbetar tätt tillsammans och delar samma syn på musik, en konstform som samtidigt utgör den viktigaste ingrediensen i deras liv.
När denna symbios rubbas är det mycket möjligt att plågor uppstår, inte minst stress.
Som när harmonin i ett äktenskap börjar svikta.
Peps led exempelvis av Bosse Skoglunds sjukdom och underligt nog drabbades han själv av liknande besvär några år efter det att de slutat spela tillsammans.
När detta inträffar så tar det ett tag för kroppen att återhämta sig.
Då kan jag inte spela, det går inte.
Kanske är det stress som gör det.
Vet inte, enbart att jag själv ibland känner att stress kan få det att hugga till i hjärtat och det händer att jag då tänker på en annan sång av Peps: Upp till dej!
Jag sa: — Stressen, Broder.
Stressen Stressen den kan knäcka dej!
Och när den knäcker dej Så känner du Att du har levat fel!
Stressen knäcker Jag började min essä med minnet av när jag började blogga en kulen dag för exakt två år sedan.
Kom in på Peps Persson och har nu hamnat hos stressen och dess möjliga inflytande på vår fysik.
Finns det ett samband mellan, minne, stress och kropp?
Antagligen sammanstrålar de tre faktorerna på en alldeles speciell plats.
Som så många andra anatomer sökte Giulio Cesare Aranzio efter själens boning i kroppen.
I anatomisalen på Bolognas universitet skar han i lik; öppnade foster, hjärtan och ögon.
Han gjorde den ena upptäckten efter den andra, men fann inte själens boning.
Som vetenskapsmän ofta gör, förlitade sig Giulio Cesare på sin intuition.
När han en kväll 1564 hade sågat upp kraniet på en avrättad förbrytare och försiktigt skurit sig in i den grå hjärnsubstansen, fann han djupt under tinningloben ett organ som vilade i hjärnan likt ett litet foster.
Han kallade det hippocampus, sjöhästen, och anade att organet hade med själen att göra och som så mycket i hjärnan är organet polärt, det finns två exakt likadana hippocampi mitt emot varandra.
Vi vet nu att hippocampus på något sätt styr våra inlärnings- och minnesfunktioner.
Hippocampus är det första organ som angrips av Alzheimers sjukdom.
Där finns fruktan, aggresivitet och sexuellt begär; känslor som tycks styra varje levande varelse.
Hippocampus tar amygdalas primitiva känslor och omformar dem till berättande minnen.
Sjöhästen är hjärnans sagoberättare.
Den förädlar och ger mening åt vårt primitiva känsloliv.
Hos människor som är stressade under en längre tid krymper sjöhästen samman.
En stressad och deprimerad person har ofta problem med minnet.
Depressiva och destruktiva tankar släpar sig fram i cirklar - dag ut och dag in.
Som de svartklädda gummor som varje dag går in i Roms dystra kyrkor och placerar sig framför samma svartnande altartavla, som framställer hur något helgon blir torterat till döds.
Nyligen har man upptäckt hur olika kemiska preparat kan stimulera tillväxten av hippocampus celler.
Och inte bara det — ett gott humör och en positiv inställning kan även stimulera cellernas återväxt.
Neurologer tror nu att en kontinuerlig omsättning av sjöhästens celler antagligen är nödvändig för tankemässig flexibilitet, minnen och inlärningsförmåga.
Depressionernas attacker mot sjöhästens celler kan alltså ses som en slags förutsättning och stimulans för dess komplicerade verksamhet.
Dysterhet och förtvivlan rensar upp och tar död på onyttiga celler, men för att ha en positiv inverkan på hippocampus innovativa verksamhet måste depressionerna efter en viss tid vändas till optimism, så att nya, friska celler kan skapas.
Wladimir Bekhterev var en titan inom rysk hjärnforskning.
En pionjär inom neurofysiologi och psykiatri.
Det var Bekhterev som kallades in och tog hand om Lenin efter hans fatala hjärnblödningar, men sovjetstatens ledning insåg att den store hjärnforskarens sanningslidelse var olämplig när man ville finna den fysiologiska förklaringen till Lenins snille och man förbjöd honom därför att närvara vid obduktionen av den store ledarens hjärna.
Det var Wladimir Bekhterev som under behandlingen av en patient med svårartade minnesförluster först lade fram en teori om hippocampus funktion då det gäller att omforma känslor till funktionella minnen.
Han anade också den lilla sjöhästens koppling till depressiva tillstånd.
Stalin var begåvad med en viss estetisk känslighet.
Ofta kunde han pejla var kvalité fanns att finna inom litteratur och musik och han kunde även spåra genialitet inom vetenskaplig forskning.
Fast en och annan gång blev han dock vilseförd av sin egen maktfullkomlighet.
Främst av allt var Stalin en mördare och en hänsynslös tyrann.
I oktober 1927 rensade Josif Stalin ut de sista oppositionspolitikerna från Sovjetunionens ledning.
I november samma år annullerades Trotskys och Zinovievs medlemskap i Bolsjevikpartiet och vid partiets femtonde kongress, den 2:a till 19:e december, hyllades Stalin som landets ende och allsmäktige ledare.
Men, som så ofta förr när en människa når sina drömmars mål kände sig Stalin trött och sliten.
En uppslukande tomhet bredde ut sig omkring honom.
Veckan efter partikongressen hade den första sovjetiska kongressen för psykiatriker och neurologer inletts.
Den då sjuttioårige Wladimir Bektherev var i centrum för sina beundrande kollegors uppmärksamhet.
Han var vid strålande hälsa och skulle den 23:e december hålla kongressens slutanförande.
Då Dr Bektherev satt i sin våning och ännu en gång gick igenom sitt tal ringde telefonen.
Det var ett personligt och högst konfidentiellt samtal från Iosif Vissarionovich — Stalin.
Statens högste ledare vände sig i största förtroende till Sovjetunionens, ja, kanske världens, störste psykiatriker.
Iosif Vissarionovich Dzhugashvili var trött, mycket trött.
Kanske var han deprimerad?
Kunde Wladimir Bektherev hjälpa honom?
Ställa en diagnos på hans hälsotillstånd?
Kanske fanns det ett botemedel?
Dr Bektherev skyndade till Kreml.
Flera timmar senare dök han i sista stund upp i psykiatrikerkongressens talarstol och höll ett bejublat föredrag.
Efteråt kom en kollega fram till honom.
Visst har det varit ett fruktansvärt slitgöra med den här kongressen.
Men, vi kan trösta oss med att den blev en hejdundrande succé.
Wladimir Bektherev skakade på huvudet, tog sin kollega i armen och förde honom åt sidan: — Det är inte det, min käre Victor Vaselitch.
Det är inte kongressen som tröttat ut mig.
Dr Bektherev nickade allvarligt.
Jag är säker på min sak.
Jag bedömer det som ett kliniskt fall.
Han utgör en fara, både för sig själv och för andra.
Ja, för hela nationen.
Kollegan såg skräckslagen ut.
Dagen efter blev den tidigare så kärnfriske Bekhterev svårt sjuk.
Inom loppet av ett par timmar hade Wladimir Bektherev avlidit.
Ibland sammanstrålar olika biotoper, tidigare åtskilda världar blandas samman, all balans rubbas, kaos turns victorian commission for gambling and liquor regulation rsa have stress uppstår och följderna kan bli fruktansvärda, såväl för enskilda personer, som hela samhällen.
Andersen, Per, Richard Morris, David Amari och Tim Bliss 2007 The Hippocampus Reader.
Oxford: Oxford University Press.
Sagan, Carl 1977 The Dragons of Eden: Speculations on the Evolution of Human Intelligence.
New York: Random House.
Stockholm: Rabén och Sjögren.
Sångtexterna är från Peps Blodbands album Äntligen 2005Gazell Records AB, GAFCD-1090.
Roughly a month ago, I picked up my youngest daughter at the airport here in Rome.
Ahead of us we had a busy time of preparations.
Esmeralda had left her studies at Durham University in northern England to attend her older sister's wedding.
In the car, we talked about a conference she had attended.
Archaeologists had been discussing the role of water in religious contexts.
They had debated the shape and depth of various basins in Petra, how water had moved from container to container within an Asclepian sanctuary in Asia Minor and other similar observations.
It had been stimulating and interesting.
However, Esmeralda had been surprised by fact that most presenters seemed to deliberately avoid associating their analyses of materials and positions of canals, tanks and reservoirs with those religious beliefs that might have inspired their design.
It seemed like several older archaeologists had looked embarrassed when some of their younger colleagues speculated about religious practices and ideas in connection with their findings.
Esmeralda wondered if it could be so that earlier wild guesswork and hasty conclusions had contributed to speculations falling into disrepute and in order to safeguard a strictly scientific approach archaeologists nowadays exclusively dedicated themselves to measuring, weighing, chemically analysing, categorizing and digitalizing their findings, avoiding any association with religious practices.
I understood Esmeralda´s bewilderment.
While I for a couple years edited "donor reports" from various development projects I often became bored by their dull conformity.
They generally followed the same pattern, the same log frame, i.
Probably important information, but abstract, so overwhelmingly abstract.
It was seldom I got any sense of a larger context.
There were no individuals, few mistakes.
Some difficulties and obstacles were generally mentioned, but rarely associated with any living individuals, or with the specific environment where the projects had been implemented.
They might just as well have been realized in Bjärnum, Gorgoroth, or Sylvania.
Above all, there was no hint of any religious practices or beliefs that could have impacted the realization of the endeavours.
This despite the fact that when I had found myself "in the field", in Latin America, Africa or Asia, I had always come across religious practices and beliefs that had impacted power constellations, health issues and resource utilization.
A few months ago I read in the newspaper that René Girard had died.
What had interested Tord Olsson, my professor in History of Religions, in Girard had been the French professor´s speculations about religious rituals, specifically bloody sacrifices, something Tord had studied in depth among Bambara hunters in Mali.
What I found stimulating with Tord was his appetite for direct experience.
Tord was interested in theories.
His doctoral thesis had focused on the structuralist anthropologist Claude Lévi-Strauss.
Tord devoured fiction, was no stranger to wild speculations and familiar with various efforts to find a comprehensive explanation of human behaviour and thinking.
However, he was not only a theoretician.
Tord wanted to participate in the experiences he read about and had thus wandered with the Maasai in Kenya, participated in Sufi dance rituals in Turkey and been initiated into a secret brotherhood in Mali.
Tord did not at all suffer from the fear of religion that Girard often complains about in his writings.
According to the French literary scholar, religion has increasingly become removed from western, everyday life.
When science has celebrated a triumph, the same process is repeated all over again - some old mystery is brought to light, converted into a question, which almost always receives a scientific explanation and thus becomes demystified.
What once had been grand theories and multi-faceted belief systems are disintegrated into separate symbols and actions, which then are isolated from each other and painstakingly dissected, only to be assembled into new structures, which consolidate the researchers in their belief that religion and mysticism are absurdities lacking coverage within a logically structured reality.
My socialist acquaintances sometimes complain about my fascination with postmodernism.
They regard me as a scatter brained aficionado with an acquired taste for whimsical opinions.
Someone who in the name of general benevolence towards all that is foreign and exotic, believing that everything should be accepted and tolerated.
According to them, structuralism and postmodernism are rhetorical delicacies turning everything into a multicultural compote that appeals to please click for source unable to make use of a logical approach to human existence.
Unworldly aesthetes ignoring reality, while drowning themselves in art and literature.
To me was the postmodernist Jean Francois Lyotard's insights about "grand narratives", or meta-narratives, something of a revelation.
Already in the early seventies Lyotard had prophesied that a computerized information society was going to replace a learning experience based on books, conversations and face-to-face teaching.
He also hinted that we are being trapped by thought patterns promoted by power structures that ought to be questioned to a much higher degree than now, at the same time as our existence is splitting up into different micro stories.
Lyotard was inspired by Ludwig Wittgenstein's theories about language-games Sprachspiele.
Wittgenstein probably meant that words obtain their meaning from various forms of lifestyles, which do not always coincide.
There exists a separate world of science where words receive their meaning through the way in which they are used.
These professionals are all trapped in their language-games and it is not always that someone who is outside these circles may understand what people inside them are talking about.
As Wittgenstein famously stated: " If a lion could talk, we could not understand him.
People may not even understand what they have accomplished.
They are projecting qualities they would like to possess onto a God, who they believe to be perfect, omniscient and omnipotent, while they consider themselves to be poor, ignorant and powerless.
A thought that was taken up by Karl Marx when he wrote: Religious suffering is, at one and the same time, the expression of real suffering and a protest against real suffering.
Religion is the sigh of the oppressed creature, the heart of a heartless world, and the soul of soulless conditions.
It is the opium of the people.
Undeniably a more nuanced opinion than the disjointed slogan that later on was frequently used by Communist critics of religion: "Religion is the opium of the people".
But such a view can certainly find support in Marx's continuing argument: The abolition of religion as the illusory happiness of the people is the demand for their real happiness.
To call on them to give up their illusions about their condition is to call on them to give up a condition that requires illusions.
The criticism of religion is, therefore, in embryo, the criticism of that vale of tears of which religion is the halo.
Totalitarian Communism turned Marx's ideas about religion into a meta-narrative, one great truth which meant that religion should be banned and thus eventually disappear.
In the same manner had an official variant of Christianity once been benefited by other oppressive power structures, while persecuting opposing ideas.
When it is declared to be an illusion, religion loses its legitimacy, particularly if such a view is supported by influential authorities — like policymakers and dominant scientists.
An infantile defence against "the crushingly superior force of nature ".
According to Freud, religious education prevented such a beneficial development and contributed to a continued intellectual impoverishment of all societies.
Freud compared religious individuals with mental patients he had observed and been confronted and gambling topics theory other, they suffered from a similar obsessive behaviour characterized by constantly repeated rituals, which they considered themselves forced to perform in order to avoid obliteration.
Freud adapted religion to his theories about sexuality and his famous Oedipus Complex, i.

28 thoughts on “Chinese gambling superstitions and taboos”

  1. Vi ger spela casino på mac dig heta tips varje dag på Lången Vad gäller travet,. Las vegas usa online casino no deposit bonus code vips strömmar ljudet ur.. Free Casino Spins Free Spins Casino No Deposit Required 2013 Eu Casino 10 Free. titan online casino, casino poker online malaysia online palace roxy casino.

  2. Den engelske fotbollshuliganen Nobby har spenderat tjugoåtta år av sitt liv med att söka sin lillebror Sebastian som han inte sett sedan de var små. När de.

  3. Nagaland News papers Online App Is Free For All News Readers In India. Features: ------------- -Here You can Read all Nagaland Newspapers from one app.

  4. Welcome to my site with free browser games and entertaiment created by me.. I like to be creative and push the limits of what is possible with my. Spider Sketch & Paint Snake Game Asteroids Game Tetris Game Online Drum Machine Online. of Rotterdam where we are going to test it on students. best regards Feddow.

  5. ... jackpot Online blackjack los angeles Play slots Best online Regler For Vanlig Poker american casino Australian online casino roulette Gambling games online.

  6. Michael kors rea Shopping är två aktivitet som turister njuta, säger Mr Skoien. michael kors väska prismichael kors klockor roseguld Ko en bunga.

  7. canada-no-deposit-bonus... wiki/4810">european... lottery/4637">svenska lottery. Kampanjer Frhandsboknings-erbjudanden Spel - Max 99kr Spel - Max Det.

  8. Du hittar många varianter på poker och bordsspel såsom Black Jack och. European BlackJack MH European Roulette Eye of the Kraken Fortune Teller

  9. Android Casino Phone Bill Free Bonuses| Google Play Download from the App. The Casino games installed on our free app make it one of the best mobile.

  10. Jackpot City Slots gives you the chance to WIN BIG! Play live with. Big Fish Casino. Appsida. Post your BIG WIN, HUGE WIN or MEGA WIN in the comments.

  11. head soccer cool math games head soccer cool math games · como hackear head soccer android con game killer · soccer games in baltimore 2015

  12. http://cibarepa.com/online-slot-machines-with-bonuses/3277 online slot. bonus without deposit http://bubukplay.com/karamba-casino-games/1551. http://directcnshop.com/casino-games-online-free-play-craps/3636 casino. free spins http://fatenmehouachi.com/7sultans-online-casino-download/2800.

  13. Köp Adventures of Superman: Jose Luis Garcia Lopez av Jose Luis Garcia-Lopez. Jose Luis Garcia Lopez; Dimensioner: 273 x 177 x 19 mm; Vikt: 907 g; Antal.

  14. If you adore playing casino spel till salu citat slots games, then you find here a lot. Mobile casino for usa Play Multiplayer Roulette Free players Online casino. Gratis keno casino spel kung cleopatra Svenska casinon online.

  15. Utforska Keith Wallaces anslagstavla Slot Car på Pinterest, världens idékatalog. | Visa mer om. 1:25 G scale Sunoco gas station signs. Spara Läs mer på.

  16. http://fargosoft.com/casino-jackpott-spelautomater/2915 casino jackpott spelautomater... hjarter regler http://cibarepa.com/jackpotcity-app/4512 jackpotcity app. http://fileyukle.com/jackpot-city-online-casino-download/1928 jackpot city online.

  17. I Black Jack spelar alla mot banken med målsättningen att din hand ska ha ett. Bankens matematiska fördel ” edge” är ca 2% och vid Basic Strategy 0,57%.

  18. You can learn to beat the casinos at their own game. like free rooms, free meals, and free concert. 2016 Pogo has around 100 free online games including puzzle, board, card, word, casino, and. Find you best gaming matches in this guide.

  19. Anuhea "Simple Love Song" OFFICIAL MUSIC VIDEO Rylee Anuheakeʻalaokalokelani Jenkins, better known as Anuhea, is a Hawaiian contemporary folk rock.

  20. Protokoll från Atlantic City berömda Boardwalk och Casino, Convention Center,.. Rooms are small, breakfast is good, plenty of parking and bay views are great.

  21. Björn Andersson efter avskedsmatchen på match date games. Com: Seriös matchmaking och dating som underlättar ditt sökande.

  22. Download Eniro Navigation - Offline GPS apk 1.8.16 and all version history for. Navigation - Offline GPS, install xapk, fast, free and save your internet data.. Get Eniro Navigation - Offline GPS on Google Play.. TOP ANDROID GAMES.

  23. Hej, idag får jag 2,05 på ö,25 mål goal line och bara 2,0 på ö2,5 totalt hos bet365? Vad är skillnaden?

  24. Northern Lights Casino Hotel & Event center is located in Walker MN perfect Welcome to Northern Lights Casino, Hotel & Event Center in Walker, Minnesota.

  25. UK Casino Club har gett en unik spelupplevelse för spelare sedan 2000. UK Casino Club är en elegant och sofistikerat online casino, tema på en exklusiv.

Add comment

E-mail not sent. Required fields are marked *